Läroböcker i so kan i dag vara lika informationstäta som Svensk Uppslagsbok. De är så packade med fakta att sambanden ofta blir svåra att se för den som inte redan har den kunskap läroboken skulle förmedla.
Skolorna köper inte in läroböcker till kilopris. Men man skulle nästan kunna tro det. För de får inte innehålla så mycket text och de får inte vara tjocka eller tunga.
Men informationstäta får de vara, lika informationstäta som Svensk uppslagsbok. Innehållet är så koncentrerat att begripligheten blir lidande, åtminstone för den som inte redan är bekant med sakinnehållet.
Detta har Monica Reichenberg, forskare i svenskämnets didaktik i Göteborg, kommit fram till i sina studier av läsbarhet i läroböcker på so-området.
Hon har låtit åttahundratrettiotre elever i årskurs 7 läsa olika versioner av en lärobokstext i samhällskunskap och en i historia.
Ungefär hälften av eleverna har svenska som modersmål, för den andra hälften är svenska andraspråk.

Språket i originalversionen är hårt koncentrerat både språkligt och innehållsligt och kan på det viset närmast jämföras med kanslisvenska.
Monica Reichenberg har sedan bearbetat texterna och lagt till vad hon kallar kausalitet, det vill säga hon har lagt till explicita formuleringar av de orsakssamband och orsakskedjor som är bortskalade i texten och som bara finns där implicit.
I en annan version har hon i stället, för att göra texten levande och eleverna mer delaktiga, lagt till en berättande röst, som vänder sig till läsaren i ett tilltal och som hjälper läsaren att ställa frågor till texten.
I en fjärde version har hon lagt till både orsakssamband och berättarröst.
När man avläser resultaten i de arton frågor som sedan ställs till eleverna visar det sig att förståelsen både bland elever med svenska som modersmål och hos andraspråkseleverna ökar när man lägger till orsakssamband och ytterligare något när man i stället lagt till berättarröst, se fig. här intill.
När man i ytterligare en version lägger till både kausalitet och röst så tar invandrarelevernas förståelse av texten ytterligare ett rejält skutt upp och, vad mera är, de kommer nästan i kapp de svenska kamraterna i förståelse!
Vi återger här den ena textserien:

Originalversion
Regeringen utarbetar förslag till nya lagar. När lagförslaget har blivit godkänt av kunniga jurister bestäms den nya lagen av riksdagen.
Frågor som originaltexten inte besvarar är: Varför måste jurister godkänna förslagen? Vem är det egentligen som bestämmer vilka lagar vi ska ha? Hur stor makt har egentligen regeringen? Regeringen tycks bara komma med förslag, juristerna ska godkänna förslagen och sedan får riksdagen "bestämma". En rad överhoppade tankeled gör det svårt för läsaren.
När de implicita orsakssambanden lagts till blir det på följande sätt:

Kausalitetsversion
Regeringen utarbetar förslag till nya lagar. Eftersom det är ett ganska svårt arbete får de hjälp av kunniga jurister. När lagförslagen är klara bestämmer riksdagen om vi ska ha de nya lagarna eller inte.

Röstversion
Det är ministrarna i regeringen som arbetar fram förslag till nya lagar. De får hjälp av kunniga jurister att skriva ner sina förslag. När ministrarna är klara lämnar de förslagen till riksdagen. Sedan är det medlemmarna i riksdagen som bestämmer om vi ska ha lagarna eller inte.
Slutligen har hon lagt till både röst och kausalitet. Förutom att relationerna mellan riksdag, regering och jurister friläggs för att läsaren ska göra rätt kopplingar får man veta varför juristerna är med:

Röst/kausalitetversion
Det är ministrarna i regeringen som arbetar fram förslag till nya lagar. De får hjälp av kunniga jurister att skriva ner förslagen, eftersom det kan vara ganska svårt ibland. När ministrarna är klara lämnar de förslagen till riksdagen. Sedan är det medlemmarna i riksdagen som bestämmer om vi ska ha de nya lagarna eller inte.
Exempel på bearbetningen är att den abstrakta beteckningen regeringen har bytts ut mot det mer konkreta ministrarna i regeringen och passiva verbformer har bytts ut mot aktiva.
Juristernas roll preciseras med en förklaring "eftersom…".
I originalversionen finns inte dessa kopplingar utan fakta staplas på fakta.
Lägst resultat när det gäller förståelse fick både svenska elever och invandrarelever på den avskalade originalversionen.

Men varför ser då svenska läroböcker i so ut på det här viset?
Orsakerna är flera, förklarar Monica Reichenberg, som "i botten" är lärare i so och svenska.
- De som skriver läroböckerna är ofta ämnesexperter och glömmer ofta bort att deras läsare, eleverna, inte har lika stora kunskaper. Men en viktigare orsak är att förlagen ofta säger till författarna att de vill ha "korta meningar".
- En annan orsak till att läroböckerna är så informationstäta är att författarna vill få med så mycket som möjligt. För att gå i land med det har många läromedelsförfattare använt sig av osthyvelsprincipen - varje avsnitt får finnas kvar, men det kortas ner.
- Författarna klagar, men förlagen vill ha lite text och alltmera bilder. Boken får inte bli "för tjock", för då blir den dyr. "Skriv korta meningar" uppmanar de författarna. Och den får inte bli "för tung" i väskan. Och den får inte vara "för enkel", för då köper inte lärarna den.
Är de så dåliga inköpare?
- Nej, det vill jag ingalunda påstå, men man kan nog önska att de tänkte på att det är eleverna som ska förstå texterna.

Att välja läromedel är inget som låter sig göras under en förlagskväll, säger Monica Reichenberg, det kräver eftertanke och diskussion i arbetslagen.
Sedan händer det ju så mycket som ska in i nya upplagor, men det får enligt Monica Reichenbergs studie inte utöka textmängden, med den påföljd att texten blir ännu mera komprimerad än förut, med ännu mera av överhoppade tankeled.
Fram till 70-talet vågade man göra "tjocka" läroböcker. Texterna innehöll omväxlande faktaavsnitt, som inte var så hårdbantade, och berättande avsnitt i kursiv, som levandegjorde ämnet för eleverna. På 70-talet fick vi så kallade läromedelspaket med faktabok för sig, en bredvidläsningsbok för sig och en arbetsbok.
- När vi sedan fick dålig ekonomi på 90-talet och man skulle spara ute i kommunerna så sparade man helt sonika in på bredvidläsningsboken. Det som blev kvar var faktaboken. Som nu alltså "rationaliserats" ytterligare.
- Och visst, det är väl meningen att lärarna ska fylla ut och vara de som förklarar. Men de kan inte bara stå och mässa, texten ska kunna läsas av eleven på egen hand också.
Monica Reichenberg tycker att det är en rättighet för eleverna att få känna sig delaktiga och känna att de duger och kan läsa.
Det är ingen lösning, anser hon, att skolan i stället väljer de lättlästa böcker som förlagen ger ut.
- Nej, de är nästan ännu svårare. Där har man ännu kortare meningar, ännu mer avskalade på mening, alltså innebörd och samband.
- Lättlästa böcker har ett lågt "lix-värde", eftersom de har korta meningar och korta ord. Man skulle kunna tro att de är lättlästa, men i själva verket blir sådana texter svårare att förstå, särskilt för andraspråkselever, eftersom man har hoppat över många tankeled som är viktiga för förståelsen.
Ett exempel som Monica Reichenberg tittat på är följande avsnitt ur en tillrättalagd, "lättläst" historiebok:

Romarna segrade över grekerna i södra Italien. Romarna tog över de grekiska skeppens handel. Romarna fick samma konkurrenter som grekerna haft. Det var kartagerna. I hundra år kämpade romare och kartager. En av kartagernas befälhavare hette Hannibal.
Att grekerna hade haft en omfattande handel är ett led som hoppats över.
- Det går att lära sig sådana här meningar utantill, säger Monica Reichenberg.
- Risken är att invandrarelever börjar använda den strategin generellt i skolan. Många kommer ju från länder med en skoltradition där man har utantilläxor.

Slutsatsen är inte att vi ska börja skriva som äldre tiders läroboksförfattare igen, varav Carl Grimberg och Clas Theodor Odhner är två. De talade onekligen till eleverna och läsaren och utredde noga "orsak- och verkansamband" i sina texter. (Hur en av dem kunde låta, se ruta i marginalen på sidan 7)
Det nationalistska, svulstiga och subjektiva som förekom hos Grimberg är det väl ingen som vill ha tillbaka, och det ligger inte heller i tiden, men det är inte det det handlar om, säger Monica Reichenberg.
- Det handlar om att förtydliga överhoppade tankeled och att göra eleverna delaktiga och låta dem känna läsglädje.
Kan det vara så att "förenklingen", avskalningen av texterna, också ingår i ambitionen att hålla sig så neutral som möjligt? Att det är kontroversiellt och känsligt med förklaringar och teorier?
Jo, den så kallade källkritiska skolan, med Lundahistorikern Lauritz Weibull i spetsen, har haft ett väldigt inflytande, menar Monica Reichenberg.
- I sin iver att inte bli beskyllda för att vara subjektiva bemödade sig många historiker i den skolan om att vara så koncisa som möjligt.
- Många var samtidigt läroboksförfattare, vilket medförde att den berättande stilen i stor utsträckning försvann, liksom dialogerna och det direkta tilltalet.
Det stora genomslaget för den källkritiska skolan kom efter andra världskriget, med 1946 års skolkommission och med Tage Erlander som ecklesiastikminister.
Själv håller Monica Reichenberg nu på att gå vidare med att utveckla textbearbetande metoder för klassrumsarbetet som ska hjälpa eleverna att upptäcka innebörden i det de läser.

Genom frågor "till författaren", som de får hjälp av läraren att ställa, ska de upptäcka att författaren inte är ofelbar:
"Vad tror ni författaren vill säga här? Har han uttryckt det klart?"
Målet är att stärka elevernas självkänsla genom att hjälpa dem utveckla lässtrategier.

text: Kerstin Lööv

(5-6/2002)