Nadja Carlsson vidgar i sin doktorsavhandling bilden av dyslektikerns problem. Fram träder ett ganska annorlunda tänkande, besläktat med det förlitterata tänkandet, något långt mer än svårigheter att läsa.

Till komvux kommer vuxna, yngre eller äldre, som vill ta igen det de missat i ungdomsskolan. Inte så konstigt att det är en större andel på komvux än i ungdomsskolan som funktionellt är dyslektiker.
Nadja Carlsson har som komvuxlärare mött många av dem. I avhandlingen I kamp med skriftspråket, Vuxenstuderande med läs- och skrivsvårigheter i ett livsvärldsperspektiv, har hon intervjuat femtiosex av sina egna komvuxelever som haft mer eller mindre grava läs- och skrivsvårigheter.
Att den som är dyslektiker har svårigheter att läsa vet vi. Men det är inte bara avkodningen som de har problem med. I och med att de aldrig uppnått automatiken i avkodningen får de problem med läsförståelsen och då missar de förståelsen av en mängd ord, termer och begrepp som skriftspråket innehåller.

Vad som också är handikappande i ett höglitterat samhälle är svårigheterna att förstå resonemang på ett abstrakt eller teoretiskt plan. Och det skriftspråkliga språket är – utan att den normalläsande tänker på det – mycket mer abstrakt än muntligt språk. Den litterata människan får en helt annan träning i abstrakt och logiskt tänkande.
Att se vad som står mellan raderna hör också till skriftspråkligheten.
Den skriftspråklighet de flesta av oss rör sig med innebär alltså mycket mer än man tror.

För den litterate har bokstäver, ord, begrepp och den inbyggda grammatiken blivit tyst kunskap. Uppmärksamheten kan ägnas åt textens innehåll och innebörder.
– Det är så mycket som den vanliga eleven förstår men som behöver förklaras särskilt för den dyslektiska eleven, berättar Nadja Carlsson.
Redan läsanvisningen från lärare att ”ta ut det viktigaste” i texten kan gå helt över huvudet på den dyslektiska eleven. ”Ta ut”, vad betyder det, undrar en av eleverna i avhandlingen.
– I och med att de här eleverna kommit efter tidigt, har många inte heller de baskunskaper och förkunskaper som andra elever har, konstaterar Nadja Carlsson.
Utan att läraren tänker på det, är läs- och läxanvisningar fyllda av en terminologi som är funktionell för de flesta men som kan vara obegriplig för en dyslektiker.

Haltande meningsbyggnad, övergångar som saknas mellan motsägelsefulla infallsvinklar är andra exempel som Nadja Carlsson ger på vad som kan haka upp sig för den dyslektiska eleven när han eller hon skriver.
Att läsa tyska utan att förstå de grammatiska förklaringarna med begrepp som genus och kasus blir ytterst svårt.
Svenska elever i gemen är kanske inte heller så inlästa på grammatik men här tycks det handla om svårigheter att förstå inte bara termerna genus och kasus utan också de abstrakta kategorierna genus och kasus.
Inte ens med stor möda och långt mera tid än vanliga läsare behöver försöker en av intervjupersonerna ta sig igenom en engelsk text. Det går inte förrän hon får den uppläst för sig. Men uppgiften är att översätta den till svenska – och hon kan bara koncentrera sig på en sak i taget.
– En följd av alla tillkortakommanden och misslyckanden är ofta att den studerande drabbas av panik och blir ännu mer blockerad i sin inlärning, säger Nadja Carlsson.

Dyslektiker är också extra känsliga för ljud och andra störande moment. Då tappar man ofelbart koncentrationen.
– Studiero och ordning i klassrummet är oerhört viktigt.
Nadja Carlsson beskriver sina dyslektiska komvuxelevers tänkande som mera bundet till sociala och känslomässiga relationer. Kunskaper fastnar när de knyts till fysiska förlopp och vardagsnära, praktiskt bruk.

Tänkandet påminner intressant nog om det som Walter J. Ong återger i sin bok Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet när analfabeter i Kirgizistan under tidigt 1930-tal ombads kategorisera slägga, såg, stock och yxa. De delade inte upp föremålen i ”verktyg” och ”det man bearbetar med verktyg”. Utifrån ett förlitterat tänkande plockade de i stället bort det de tyckte de hade minst användning av om de skulle bearbeta en stock.
– Det kognitiva tänkandet måste hos dyslektiker få hjälp av att kopplas till känslomässigt engagemang, till syn och hörsel, till rörelse och bilder. Ordminnet hos dyslektiker är ofta auditivt, säger Nadja Carlsson.

Ett ordförråd utan koppling till det visuella, till bokstäverna, blir problematiskt att plocka fram vid behov vid inlärning. En av Nadja Carlssons elever var väldigt duktig på muntlig engelska, men fick enligt betygskriterierna inte mer än godkänt eftersom han hade svårt att skriva engelska. Stavningen fungerade inte alls.
Men att läsa högt hjälper inte alltid. Samtidigheten med att avkoda och förstå kan bli oöverstiglig.

En av Nadja Carlssons intervjupersoner berättar att hon som flicka en gång lånade hem en sagobok från biblioteket men till sin förtvivlan lyckades hon inte ta sig in i texten eller bena ut ett enda ord trots att hon kämpade och kämpade.
Hon greps av den panik som ofta följer dyslektikern. Till sist bad hon sin mamma om hjälp.
Boken var på finska.
Hon hade inte sett att texten var på ett helt annat språk.

Det är inte enkelt för läraren, menar Nadja Carlsson, att anpassa sig både till de dyslektiska eleverna och övriga, normalspråkliga elever i samma klassrum.
– Som lärare måste du räcka till för alla. Om jag förklarar saker på den grundliga nivå som de dyslektiska eleverna behöver blir de andra eleverna irriterade och uttråkade.
– Det brukar bli så att jag i stället efter lektionen tar upp de underliggande förklaringarna för eleverna med dyslektiska språksvårigheter.
– De vill inte skylta med sina svårigheter, så det krävs stort både pedagogiskt och psykologiskt inkännande för att möta dem. Det är väldigt viktigt att inbjuda till att ställa frågor.
– Man måste vara lyhörd för deras sätt att tänka och känna respekt för dem. Ofta är de väldigt öppna och äkta människor som är sig själva och som inte spelar roller.
Den här fångenskapen i nuet och det dåliga arbetsminne som dyslektiker verkar ha, är det en funktionsnedsättning eller en annorlunda personlighetsprofil?
– Torkel Klingberg, med boken Den lärande hjärnan, ser det som en normal variation i befolkningen, inte som något genetiskt fel. Det verkar rimligt, säger Nadja Carlsson.
– Variationen mellan dyslektiker är för övrigt enorm. Du kan vara mycket begåvad och kreativ fast du är dyslektiker. Det finns musiker, författare och arkitekter som är dyslektiker, alla möjliga yrkesgrupper.
– Det finns till och med de som är begåvade på matte och går på teknisk högskola. I stället för att arbeta med siffror löser de problem genom att se tredimensionellt!
– Men generellt är det helt klart ett opraktiskt sätt att vara människa på.
Du som har slitit hårt med de här i alla fall reellt funktionsnedsatta eleverna på komvux, tycker du att tidigare stadier i skolan tagit sitt ansvar?
– Det är rätt skrämmande att de inte fått hjälp tidigare. Den som går lågstadielärarutbildningen måste få utbildning i läsinlärning. Senast på mellanstadiet måste skolan ha uppmärksammat de här problemen.

Nadja Carlsson vill att rektorerna i större utsträckning går in i klasserna och bryr sig om både lärare och elever.
– De måste se och förstå de här problemen och inspirera sina lärare att fortbilda sig. De måste tänka att vi ska klara alla elever och om möjligt sätta in mera resurser.
– Men för att rektor ska kunna argumentera för mer pengar hos politikerna behöver de själva pedagogiska kunskaper.

Kerstin Lööv

(Nr 10/2011)