Två stora undersökningar om nordbornas förhållande till de tre centrala nordiska språken danska, norska och svenska presenterades på en konferens i Köpenhamn den 13-14 januari, som ordnades av Norsk Språkråd i samarbete med Nordiska Kulturfonden och Fonden för Dansk-Norsk Samarbejde.
"Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering" heter undersökningen som gjorts vid Lunds Universitet under 2003 och 2004. Både den skriftliga och den muntliga språkförståelsen har undersökts hos tvåtusen gymnasister och deras föräldrar.
Norrmännen visade sig vara klart bäst på att förstå sina skandinaviska grannspråk. Den stora språkliga variationen i Norge med bokmål och nynorska underlättar för dem att förstå grannspråken, liksom bokmålets stora överensstämmelse med skriven danska. Dessutom är norrmännen vana vid att höra en mängd olika dialekter talas även i offentliga sammanhang.
Till och med invandrare i Norge är bättre på att förstå de skandinaviska grannspråken än svenskar och danskar, även om differensen är stor gentemot infödda norrmän.
Norrmännen tittar mycket på svensk tv och de är väl bekanta med svensk populärkultur. I Sverige är intresset för grannländerna i allmänhet inte lika stort i det avseendet. När vi i Sverige får digital-tv kan läget eventuellt bli ett annat.
Den allra bästa förståelsen för de skandinaviska språken hade färingarna. De förstår både danska och norska väl, och även svenska. Grönlänningarna var också mycket bra på att förstå danska och ganska bra på att förstå norska.

Vi tror gärna att det är lättare för danskar att förstå svenskar än för svenskar att förstå danskar, men danska ungdomar visade sig faktiskt vara sämre på att förstå svenska än tvärtom.
Blir då skandinaver bättre på grannspråksförståelse med stigande ålder? Ja, tydligen har föräldrarna haft möjlighet att öva upp sig med åren. Om det mönstret kommer att stå sig vet vi inte.
Men mer än etthundratusen människor i Norden rör sig varje dag över de nordiska gränserna genom arbete, gränshandel, nöjesresor, kulturutbyte, affärsförbindelser, nätverkssamarbete.
Finlandssvenskarna är i stort sett lika hyfsade som svenskarna på grannspråksförståelse, medan finnarna förstås ofta behöver tolk i nordiska sammanhang.
I samtliga länder är förståelsen av engelska numera bättre än av grannspråken. En orsak till den försämrade grannspråksförståelsen är förstås engelskans allt högre status och ökande dominans, särskilt i media.
Frivillig självkolonisering kallar Sven Davidsen Nielsen, ordförande för den Danska Språknämnden, den språkliga och kulturella nedrustning som många ser hota om man inte snarast vidtar kraftfulla språkpolitiska åtgärder.
Över hälften av ungdomarna i Skandinavien säger sig inte ha fått någon undervisning alls i grannspråken. I Stockholm har bara 25 procent av ungdomarna fått grannspråksundervisning. Målet för grundskolans svenskämne är också väldigt kravlöst formulerat när det gäller kunskaper om grannspråken:
"Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven får erfarenheter av språken i de nordiska grannländerna samt en orientering om det samiska språket och övriga minoritetsspråk i Sverige (red. kurs.)."
Där är till och med den danska läroplanen ambitiösare: Läsa femton sidor svenska och femton sidor norska.

Lärarhögskolorna har inte heller några krav på sig att ge de blivande svensklärarna kunskaper i de nordiska grannspråken. Brist på kunskaper bidrar till att lärarna inte utvecklar ett engagemang för att utbilda sina elever i grannspråken.
Stöd och engagemang från skolledarnas sida är en förutsättning för att grannspråken inte ska glömmas bort i klassrummen, menade Gun Oker-Blom från Undervisningsstyrelsen i Finland.
Vad spelar det då för roll om vi växlar ner den internordiska språkförståelsen till förmån för engelskan? En del av svaret finns, lustigt nog, uttryckt i läroplanen med "gummiambitionen" enligt ovan, i målen för svenskämnet i grundskolan: "Kultur och språk är oupplösligt förenade med varandra. I språket finns ett lands historia och kulturella identitet".
Lars-Olof Delsing, docent i Lund och som lett undersökningen, berättade att det är de som kan minst engelska som tycker det vore bäst om alla talade engelska, "huvudsaken är väl att man kan kommunicera".
- Men om man frågar dem: är du beredd att upphöra tala svenska i morgon? blir de mera tveksamma.
Vem av oss kan till exempel skälla ordentligt på engelska? Vem kan gulla med sitt lilla barn på engelska och ger det samma känsla, om vi skulle försöka? Kan vi verkligen bolla och lattja med och i språket på engelska så som i svenska? Klarar vi slagfärdiga och kreativa humorpuckar på engelska?
Frågan är också vad som blir kvar att "kommunicera". Väldigt mycket av oss själva kan vi uttrycka när vi talar vårt modersmål med skandinaver och umgås ungefär som när vi möter dialekter på vårt eget språk.
Catharina Grünbaum, språkvårdare på Dagens Nyheter och deltagare på konferensen, skriver i rapporten Nordisk språkförståelse - att ha och mista: "Med engelska blir vi alla mer främmande inte bara för varandra utan också för oss själva".
Med språket följer också speciella sätt att tolka och förstå omvärlden. Engelskans ordförråd täcker inte den nordiska verkligheten och ger inte utrymme för gemensamma associationer. Hur uttrycker man hygge, bärplockning, gå på tur, en lille en och jantelagen på engelska, frågar Catharina Grünbaum i den rapporten.
När svenskar, danskar och norrmän slutar att prata sina modersmål med varandra riskerar det nordiska samarbetet och fundamentet för den nordiska språk- och kulturgemenskapen att rämna.
Finnarna har naturligtvis andra problem när det gäller själva den språkliga kommunikationen. För dem, och för grönlänningar behövs tolkstöd i många sammanhang. Men kulturgemenskapen är ändå stor.
Så här skriver Catharina Grünbaum:
"Vi har en lång gemensam historia, och även om vi som enskilda individer inte kan särskilt mycket av den, har den lett till en värdegemenskap i frågor som rör demokrati, rättssäkerhet, yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen, rätt till utbildning, social trygghet, djurhållning, natur och miljö - områden som ofta för nordbor samman när de möts på andra håll i världen."

Stor spridning av kulturinstitutioner, folkligt kulturdeltaande med många biblioteksbesök ("den kulturella välfärden") är exempel på de besläktade värderingar och strukturer vi byggt upp i alla de nordiska länderna.
I både Sverige, Danmark och Norge diskuteras i språkpolitiska utredningar hur respektive språk ska kunna stärkas. En fortsatt internordisk språkförståelse är viktig i det sammanhanget.
Olle Josephson, ordförande i Svenska Språknämnden pekade på potentialen.
- Egentligen är det häpnadsväckande att den nordiska språkförståelsen är så pass bra som den är även bland människor som varken studerat eller någonsin brytt sig om grannspråken.

text: Kerstin Lööv

Tommaso Milani är lingvist på Stockholms Universitet, vid Centrum för tvåspråkighetsforskning och han var en av deltagarna i konferensen i Köpenhamn om internordisk språkförståelse. Icke-nordbo men bekant både med nordiska språk och nordisk kultur.
Svenska började han studera redan i Italien, där han är född och uppvuxen. Nu har han bott sex år i Sverige och ett i Norge. Hans svenska är perfekt och mycket elegant. "Inte så svårt för en språkteoretiker", säger han.
En påtaglig kulturskillnad mellan Norden och Sydeuropa är det mycket mera hierarkiska förhållandet mellan studenter och lärare, berättar han.
- I Italien förväntas läraren stå och föreläsa i tre timmar, studenterna har en enorm respekt för lärarna och man niar varandra. I Sverige har man brutit ner de barriärerna. Grupparbeten och diskussioner är naturligt i Sverige. Det förekommer inte i Italien.
Han berättar att han i Italien försökt tillämpa ett mera "nordiskt" sätt att undervisa. Man skulle diskutera en artikel man läst. Det gick inget vidare.
- Det var inte så att studenterna tappade respekt för mig. Men de tyckte det var svårt. De är väldigt ovana vid att tänka fritt. De var rädda att göra "fel". Svenska studenter är väldigt glada i att diskutera.
- De här olika attityderna syns också på möblemanget. I Italien har man bänkar som står i rader som på en teater och som inte går att flytta. Här har vi ett u-format möblemang som går att möblera om. Läraren står i mitten och alla ser varandra.
Den internordiska kommunikationen är väldigt viktig för att upprätthålla den historiskt grundade kulturella gemenskapen, menar han.
- Detta att var och en genom att prata sitt eget språk med andra som pratar sitt språk och på det sättet ta del av andras kultur med en ganska liten ansträngning, det är ju ganska fantastiskt.
- Tar man inte vara på det nordiska arvet är det risk att engelskan kommer att dominera ännu mer på ett allvarligare sett.
- Man förstår inte vad ett språk är om man tror att det bara är till för att "kommunicera". Språket är det medel vi använder för att representera, ja för att skapa verkligheten.
- Varje språk bär med sig ett visst sätt att se på verkligheten. Tappar man språket tappar man också en kultur.
Han är inte rädd för integrerade låneord, importord som anpassats till vår grammatik. Däremot de så kallade domänförlusterna, alltså när man inte längre kan tala om ett sakområde på det egna språket, därför att de nödvändiga termerna inte finns. Använder vi inte språket inom ett visst område skapas heller inga termer för det området.
- En domänförlust innebär en kulturförlust.

text: Kerstin Lööv

(2/2005)