Identiteten styr

Identiteten styr valet av svenska

Språk och språkbruk bland ungdomar i flerspråkiga storstadsmiljöer är ett forskningsprojekt som pågick 2001-2006 med deltagande av universiteten i Göteborg, Lund och Stockholm. Resultaten presenteras nu i en antologi med femton bidrag från deltagande forskare, där forskningsresultaten om språkliga och sociologiska drag i ”förortsungdomssvenska” presenteras.
Rinkebysvenska, gårdstenska och rosengårdssvenska, är det svenska dialekter, en sorts brytning eller – för att använda ett otympligt uttryck – multietniskt ungdomsspråk?

Vi vet ungefär vad som kännetecknar ”Rinkebysvenska”. Ett exempel är den raka ordföljden efter adverb – ”å sen vi gick” – i motsats till den faktiskt ganska sällsynta omvända ordföljd vi har i standardsvenska – ”å sen gick vi”.
Att ta sig in i det nya språkets fraseologi är inte lätt. ”Hålla huvudet högt”, betyder det gå upprätt, se ner på andra människor eller behålla sin stolthet?
Många kreativa kontaminationer skapas på vägen, kommer ni ihåg Refaat el Sayeds ”Här ligger det en gravad hund”?
I standardsvenska har vi en speciell böljande så kallad prosodi. Rinkebysvenskan och även ”invandrarförortssvenskan” i Malmö och Göteborg har en mera jämn betoning på alla stavelser, vilket ger mera staccatokaraktär. Därtill kommer en mängd slangord, inspirerade både av engelskan och de språkmiljöer ungdomarna kommer från.

I Malmö använder många förortsungdomar när de introducerar något eller någon i en berättelse för kompisarna ”sån” i stället för ”en”: ”jag var på sån badplats”, interfolierat av många ”du vet”. ”Sån” ersätter också ofta ”sån där”.
Ett annat drag i svenskt förortsspråk som tas upp i denna antologi är att sin ibland ersätts av hans. Att Ali faktiskt menade sin tjej i frasen ”Ali berättade för Mahmoud att han älskat med hans tjej” blir i standardsvenska öron minst sagt tvetydigt. Byter man till staccatobetoning blir det lite lättare att höra att talaren faktiskt menar sin tjej.
En osäkerhet på hans och sin delar allt fler ”svennesvenskar” dessutom, visar det sig.

Den nya forskning som presenteras i boken visar att det inte bara är ungdomar med invandrarbakgrund som anammat en del av de här språkdragen. Även ungdomar med svenska som modersmål gör det i viss mån för att de vill låta tuffa och coola.
Ska man kalla de här språkliga varianterna för brytning och felaktig svenska?
Många tycker säkert det i och med att det låter ”utländskt”. Men brytning är det när man ännu inte behärskar svenska och ens underliggande språk ofrivilligt färgar det svenska uttalet.

När det gäller ”förortsungdomssvenska” handlar det om en språklig variant som är ”standardiserad” oavsett vilket bakgrundsspråk talarna har och den används frivilligt.
Det visar sig att ungdomarna som talar de här språkvarianterna i mycket högre grad än vad den massmediala bilden kan få oss att tro klarar att växla om till standardsvenska när de talar med vuxna, när de skriver uppsats och när de ska söka jobb.
Det är kompisskapet, platsen i gänget och solidariteten med hemförorten, alltså identiteten, som styr valet av svenska till vardags.
Att den som ännu inte lärt sig svenska, på vägen gärna använder exempelvis rak ordföljd är en annan sak.
Ungdomsspråk vill forskarna i den här boken kalla förortssvenskan, eller ungdomsspråk på multietnisk grund. Inte dialekt och inte brytning.

I boken avlivas också ett antal myter om tvåspråkighet, som att modersmålet skulle störa andraspråksinlärningen och att det tar kort tid för yngre barn att lära sig andraspråket. Nej, det är bara uttalet och den basala grammatiken som smidigt lärs in av yngre barn.
Samma Herkulesjobb för att komma i kapp svenska modersmålstalande elever när det gäller språkets hela begrepps- och kulturvärld, återstår precis som för barn som är lite äldre när de kommer.

Kerstin Lööv

(Nr 8/2011)