Ett vanligt sätt att stärka invandrarbarns språk är att låta dem gå ifrån till svenska som andraspråk och också att ha undervisning i modersmål som ligger utanför det vanliga schemat. Det finns forskning i dag som radikalt ifrågasätter detta.
Monica Axelsson, universitetslektor för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet har skrivit ett av bidragen i en antologi om flerspråkiga barn som kommer inom kort på Studentlitteraturs förlag. "Skolframgång för flerspråkiga barn" heter hennes bidrag i antologin, som kommer att heta Svenska som andraspråk - forskning, undervisning och samhälle. Där hänvisar hon bland annat till en omfattande studie av tvåspråkiga elever som gjorts i USA och som blivit mycket uppmärksammad på sista tiden.
Rapporten, som lades fram våren 2002 av språkforskarna Wayne Thomas och Virginia Collier, visar bland annat att det tar många år att utveckla ett andraspråk till den nivå som behövs i skolan. Elever med ett annat modersmål än engelska klarade sig hyfsat under de första skolåren, men hamnade på efterkälken några år senare, då studierna krävde att tänkande och begrepp fungerar på en högre nivå.

Enspråkiga barn behöver inte kämpa med språket och kan koncentrera sig på att inhämta kunskaper. De tvåspråkiga barnen hamnar efter, både kunskapsmässigt och språkligt.
Monica Axelsson menar att man i svensk skola grovt underskattar den tid det tar att utveckla ett nytt språk.
- Det tar minst fem år för barn med annat modersmål än svenska att komma i kapp i språkutveckling. Det är bara det att under tiden de inhämtar ett mera kvalificerat språk så står ju inte de enspråkiga barnen stilla i sin kunskapsutveckling.
- De enspråkiga barnen är som rörliga mål, som hela tiden springer i väg och kommer före de tvåspråkiga.
Finns det då ingenting som kan göras för att "invandrarbarnen" inte ohjälpligt ska komma efter och för att de ska nå målen i skolan och få en utbildning som motsvarar individens och samhällets behov i dag?
I den oerhört omfattande långtidsstudie som Thomas och Collier gjorde mellan 1982 och 1996 följde de 42 317 invandrarbarn i USA genom tolv års skolgång för att se vilken typ av pedagogisk organisation som var effektivast för skolframgång. Man tittade inte på statistik för elever "i klump" utan följde de individuella barnen och deras resultat.
De fann att när invandrarbarnen (eller tvåspråkiga barn med annat modersmål än engelska, mer precist) fick undervisning i skolämnena på omväxlande engelska och modersmålet blev de lika duktiga som enspråkiga barn i enspråkig undervisning.
Det fanns dessutom "undermodeller" av denna pedagogiska organisation, varav en var ytterligare överlägsen för invandrarbarnen.
När tvåspråkig undervisning ordnades i klasser där ungefär hälften av eleverna var engelsktalande och hälften hade annat modersmål kom invandrarbarnen att höja sig till och med en bra bit över genomsnittsresultaten för enspråkiga barn i enspråkig undervisning. Kontakten med de "infödda" barnen hjälpte "invandrarbarnen" att få ett annat och större djup i de språkliga och kulturella begreppen.
Det handlade här om spanska, som ju i USA är ett mycket stort invandrarspråk och som samtidigt är tillräckligt intressant för andra barn att lära sig - som andraspråk.

I språkhomogena klasser men med tvåspråkig undervisning blev resultatet bra - samma nivå i genomsnitt eller, faktiskt även där, en liten aning över genomsnittet för enspråkiga barn i enspråkig undervisning. Men modellen "dubbelkulturella" klasser med tvåspråkig undervisning var alltså suverän som organisation.
I särklass sämst fungerade enligt denna mastodontundersökning modellen med att gå ifrån klassen för särskild undervisning i andraspråket och att lägga undervisning i modersmålet utanför den övriga undervisningen. Här blir språket ett läroämne vilket som helst i stället för verktyg för komunikation, kunskap och upplevelse.

Ett problem i svensk skola är, säger Monica Axelsson, ambitionen att man så fort som möjligt ska försöka komma fram till svenska som undervisningsspråk. I den synen ligger en grov underskattning av vad inlärning på lite högre nivå kräver i språkligt/begreppsligt hänseende.
- Man fokuserar i onödan på bristerna i svenska.
- Men barn med annat modersmål än svenska har redan ett inlärningsverktyg - sitt modersmål, särskilt om de gått något år i skola i hemlandet och redan knäckt läskoden. Men detta utnyttjar man oftast inte i svensk skola, säger Monica Axelsson.

"Stödjande program" kallas i den stora amerikanska undersökningen en undervisningsorganisation som utgår från barnens bristande kunskaper i andraspråket/majoritetsspråket. När det egna språket tas till vara kallar man det "berikande modell".
Och det finns alltså kraftigt forskningsstöd, menar Monica Axelsson, för att vi i Sverige borde övergå till "berikande program" för invandrarbarn.
- Vi måste börja använda båda språken i ämnesundervisningen. Och vi får inte upphöra med det så snart det låter som att svenskan flyter, vi bör eftersträva att ge tvåspråkiga barn undervisning på modersmålet så lång tid som möjligt.
- Vi måste ha en organisation som gör att barn utvecklas, från sin utgångspunkt, men vid skolgångens slut uppnår minst godkändnivå - oberoende av utgångsläget när de börjar i skolan eller förskolan. Om alla barn ska anses ha tillgång till en likvärdig utbildning måste vi se till det.
Thomas och Collier konstaterar att ju solidare en elevs utveckling av tänkande och lärande är på förstaspråket desto snabbare kommer hon att göra framsteg på andraspråket. Från förstaspråket överförs bland annat kunskaper om språkliga djupstrukturer och tankeprocesser till andraspråket.
- Men inkorporeringen av modersmålet och modersmålslärarna i förskolans och skolans organisation är ofta obefintlig, konstaterar Monica Axelsson.
- Bristen på kunskaper om de här elevernas specifika språk- och kunskapsutveckling är stor. Och den nya lärarutbildningen innehåller väldigt lite om flerspråkiga elever.
Även om man inte har möjlighet att ordna tvåspråkig undervisning i alla språk kan man göra mycket, menar Monica Axelsson.
Man kan ge "mentorsläxor": För att kunna lösa uppgifterna krävs att eleverna diskuterar frågorna med föräldrarna. Läxan kan sedan redovisas på svenska och på så vis sker en "översättning" av begrepp mellan språken.
Barnen kan få översätta berättelser från modersmålet till andraspråket så att de andra barnen kan förstå. Och de kan mycket väl få skriva sammanfattningar och annat på förstaspråket.
Både klassrum och skolbibliotek kan ha böcker, lexikon och annat material på barnens språk även om där inte finns någon modersmålslärare i de aktuella språken.
- Förutom att det blir ett samspel mellan de båda språk- och tankesystemen ger sådana grepp signaler att barnens kultur och språk är värdefulla.

text: Kerstin Lööv

(2/2004)