Svenskan överlägset verktyg - för en svensk
Numera finns inte bara svenska gymnasier utan också grundskolor som har hälften av undervisningen på engelska. Underförstått tänker man sig att eleverna lär sig dels ämnet och dels engelska - på köpet. Men fungerar det så?
Svenskar tror gärna att vi behärskar engelska rätt bra, många av oss kan ju samtala flytande. Men den nivå på engelska vi kommer upp i är mycket långt ifrån det djup och den bredd vi har på modersmålet och vi kan inte göra oss själva intellektuell rättvisa på engelska så som med vårt förstaspråk, säger Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl, som Skolledaren talat med.
Då och då hör man människor som tycker det är rätt onödigt att hålla liv i svenskan i dessa globaliserade tider. Vi skulle lika gärna kunna övergå till engelska först som sist. Visserligen är vår engelska inte perfekt, men "tillräckligt", tycker vi. "Och huvudsaken är ju att vi kan kommunicera".
Vad kan ligga bakom en sån uppfattning?, undrar Skolledaren.
- Ja, kommunicera kan man ju göra på flera sätt, kommenterar Horace Engdahl.
- En komplikation är vilken nivå på kommunikationen vi vill ha. Vi kommunicerar med varandra genom att höja på ögonbrynen också.
Bristande erfarenhet av mera krävande språksituationer där det blir viktigt med nyanserna kan vara en orsak till den här ytliga uppfattningen, menar Horace Engdahl.
- Svenska folket är ett turistande folk. Man beställer kaffe på engelska på fjärran turistorter. Om vi inte har högre krav än så räcker vår engelska naturligtvis.
Själv har Horace Engdahl forskat i engelska arkiv och undervisat i litteraturvetenskap på engelska i flera år, men i en debatt med en engelsk professor kommer även han ohjälpligt till korta. Han har varit med om såna situationer.
- Även om jag har bättre argument och kan ämnet bättre så är det jag som lider nederlag i debatten. Det är inget konstigt. Som icke modersmålstalare är man ständigt i retoriskt underläge.
- Det blir som att slåss med en hamnbuse - med högerhanden bakbunden.
När Doris Lessings förläggare skulle hålla hennes Nobeltal förra året (hon orkade inte själv göra den ansträngande resan) skulle Horace Engdahl introducera förläggaren och Doris Lessing. I ett sammanhang i denna introduktion liknade han någonting vid en liten låda och denna lilla låda kallade han för a little box. Inte ens Horace Engdahl var medveten om de associationer de infödda engelsktalarna skulle ha fått men han visade texten för en infött engelsktalande bekant.
Publiken skulle ha skrattat eller möjligen fnissat, men inte på ställen där Horace Engdahl själv hade haft sådana avsikter. På "buspojksspråk" betyder box, berättade den engelskspråkiga goda vännen, "livmoder med mera i angränsande trakter". Cascet var mera att rekommendera.
Dessa stilistiska skillnader ska vi inte tro att vi behärskar, menar Horace Engdahl.
I ambitionen att hålla oss framme i vetenskapliga sammanhang är det numera många svenska forskare som skriver direkt på engelska.
- Visserligen har infödda engelsktalare en viss vana vid dessa texter, men felformuleringarna och inte minst de stilistiska grodorna brukar bli många och färgar texten, säger Horace Engdahl.
- Effekten blir den motsatta mot den avsedda.
Avhandlingarna skapar visst löje och tas inte på allvar, menar han. Horace Engdahl har stor erfarenhet av internationella, språkliga sammanhang.
Det rimliga vore, anser han, att avhandlingarna skrevs på svenska och att vi skapade en kader av kvalificerade vetenskapsöversättare i stället så att vi fick professionella översättningar.
Det är inte så, som vi lätt tror, att vårt inflytande i internationella forskningssammanhang då skulle minska. Det har det redan gjort, troligen av den här anledningen, menar han.
- Med professionella översättningar skulle chansen till inflytande på den internationella forskningsscenen öka.
Horace Engdahl berättar en historia som har några år på nacken men som för den skulle inte saknar giltighet i dag.
För trettio-fyrtio år sedan på Lycée Charles Magne, ärevördigt gammalt pojkläroverk i Paris, brukade skolynglingarna på rasterna springa i väg till skolans bibliotek och dra ut svenska avhandlingar på franska (det var på den tid vi hade flera internationella språk i Sverige). Det var ett av deras främsta nöjen.
- De höll på att skratta sig fördärvade över de språkliga töntigheter som avhandlingarna naturligen innehöll.
En arena som vi med dagens språkpolicy i praktiken inte får tillträde till är internationella vetenskapliga tidskrifter, enligt Horace Engdahl. Vår egenhändigt komponerade engelska klarar inte kraven på stringens. Det tar det stopp i porten och ambitionen att få internationell bekräftelse förfelas.
En annan aspekt på det vi tror bara är en språklig ytterkappa är att det med varje språk, även hos de akademiska varianterna, följer helt olika sätt att framställa det man vill behandla.
På engelska, berättar Horace Engdahl, har man en översiktlig framställning, på svenska är vi mer konkreta och detaljerade.
På franska har man en språklig exercis med mycket begreppsdefinitioner och satser uppbyggda i ideliga slutledningar som följer på varandra.
- Skulle vi vidhålla vårt eget sätt att beskriva och resonera skulle vår text av en fransman uppfattas som en smula primitiv. En sådan text skulle kännas som skriven av "skogsmänniskor".
Naturligtvis skolar vi in oss i den akademiska engelskans sätt att fungera när vi läser på engelska, konstaterar Horace Engdahl. Problemet är att man skolar in sig i en främmande personlighet, det blir en avpersonifiering som kommer att återspegla sig i egna texter.
Annars finns det ju till och med författare som bytt språk. Horace Engdahl exemplifierar med Vladimir Nabokov, som i vuxen ålder växlade över från ryska till engelska och Julia Kristeva från bulgariska till franska. Kristeva, som är psykoanalytiker, litteraturteoretiker, genusteoretiker och lingvist, kom till Frankrike från Bulgarien 1966, vid dryga tjugo.
Faktum är att det inte var först i mogen ålder som hon mötte franskan. Familjen hade en fransktalande barnflicka.
Trots den emotionella dimension som är ett av de kritiska stråken i det främmande språket och som Kristeva alltså faktiskt hade mött redan som litet barn så menar Horace Engdahl att det finns ett slags stumhet i Kristevas språk. Det är intressant, påpekar Horace Engdahl, att hon skrivit en bok som heter - Främlingar för oss själva.
Den iransk-svenska författaren Fateme Behros (Skolledarens eget exempel) skriver på svenska. Ett exempel på vår naturliga brist på känslighet i det "konstgjort inlärda" språket var när hon för några år sedan tänkte använda ett uttryck som "du ljuger som en hund".
Men en hund är en respekterad varelse i Sverige, i Iran däremot är den oren.
Det fungerade inte på svenska, vilket någon uppmärksammade henne på.
Dagens Nyheter bad för något år sedan läsarna att skicka in sina vackraste ord. Det kom ord som var fyllda med magi, men också ord som är väldigt fiffiga eller till och med bara effektiva men som ger oss känslor långt ner i magen. Alltifrån associationsdigra ord som sommarvind, fjäril och dagsmeja till effektiva nyskapelser som jobbskatteavdrag och vinterkräksjuka.
Hur får vi fram den koncentrerade fiffigheten i rävslumra om vi ska försöka säga det på engelska?
Den svensk som tror att det bara är att "kommunicera" har alltså, utan att förstå det, hävdar Horace Engdahl, väldigt låga krav på komplexitet.
- Visst kan man med framgång beställa bord på sitt bästa andraspråk. Svårare blir det om man ska umgås i en relation med en tjej eller kille på det främmande språket och ytterligare svårare om man ska tala om matematik. Att läsa skönlitteratur blir naturligtvis än mer vanskligt.
- Det är ingen slump att vi när vi går på teater vill att det ska vara på det egna språket.
- Att sedan själv vara kvick och rolig, att gräla och svära klarar man inte på ett tillfredställande sätt på det främmande språket. Att gå över till ett annat språk blir en kognitiv, stilistisk och emotionell kvalitetssänkning.
-Man klarar inte att i ett tal försöka vara rolig eller frambringa en verkan, en gemensam affekt hos auditoriet, göra dem rörda. Vi har inte tillgång till det djupa affektskikt som vi då behöver ha kontakt med, enligt Horace Engdahl, och som i vårt eget språk hjälper oss att vara nyskapande och uttrycksfulla på ett sätt som vi har kontroll över.
Faktum är att det rent neurologiskt går åt mycket mera energi när vi lyssnar på en föreläsning på ett främmande språk.
- Efter ett par timmar blir man trött vare sig man vill det eller inte, konstaterar Horace Engdahl.
- Vi tror att vi direktförstår, men det är faktiskt så att hjärnan har en översättningsprocess i gång, hjärnan arbetar med att försöka koppla ihop de för oss mycket magrare engelska orden med vår associationsvärld, men hinner faktiskt inte med.
- Det ligger en världsbild i språket, något som många i vår rationalistiska, pragmatiska kultur inte tagit till sig.
- Vi ser allt som verktyg och tror att språket är ett system av etiketter som det bara är att byta ut mot "motsvarande" etiketter på det andra språket. Men då förfalskar man bilden av språket. Språket förbinder dig med historien, i språket ligger hela din själ och identitet,
- Det finns inget allmänt språk, bara specifika språk.
Att engelskan har slagit igenom så på senare år för textproduktion hos svensktalande och som inlärningsspråk i internationaliseringens namn är, anser Horace Engdahl, inget mindre än ett jätteexperiment utan någon analys bakom.
- Vi tror att vi på något vis får tillgång till alla rikedomar som förknippas med engelskan, vi ser engelskan som "sexigare".
- Det ligger ett självförakt i att inte värdera vårt eget språk mer än så. Särskilt som vi faktiskt har ett komplett och samhällsbärande språk, som vi började bygga upp på 1700-talet, då vi erövrade domän efter domän från franskan och latinet.
- De allra flesta av oss kommer att tvingas tala ett slags begränsad pidginengelska - utan att veta om det. En engelska som aldrig kan konkurrera med de infödda talarnas språk.
- Intellektuellt gör vi oss bäst rättvisa om vi när vi ska skapa tankar och idéer använder det egna språket.
Engelska ska vi försöka bli bättre på men det gör sig lättare, menar Horace Engdahl, med rätt så konventionella språkinlärningsmetoder. Mycket träning och en medveten språkpedagogik och så ska vi inte försöka låtsas att vi kan nå samma djup i ett andraspråk.
- För en svensk är svenskan vägen till intellektuell utveckling.
text. Kerstin Lööv