Genom att titta på skolan med nationalekonomiska glasögon kan man få syn på hur inbyggda belöningar och bestraffningar i systemen påverkar människors beteende. Och det är ofta i en riktning som går på tvärs mot de goda intentionerna, menar Jonas Vlachos, nationalekonom och skolforskare.
Lärarlegitimationen är till exempel en riktigt dålig nyhet, anser han.

Jonas Vlachos, forskare vid nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, applåderar inte den legitimation av svenska lärare som riksdagen sa ja till härförleden.
Legitimationen – älsklingsbarn till lärarfacken – är tänkt att sätta en kvalitetsstämpel på kåren. Men den riskerar i stället att främst öka kostnaderna för dem som funderar på att söka sig till läraryrket, menar Jonas Vlachos.
Han talar om ”kostnader”, men det handlar inte om kronor och ören, utan om drivkrafter som byggs in i systemet och som påverkar hur människor beter sig. Sådana belöningar och bestraffningar finns i alla strukturer.

Kostnaden för de blivande lärarna består av provåret, som de ska göra innan de kan få sin legitimation.
Jonas Vlachos är övertygad om att det kommer att uppstå flaskhalsar, där de nyutbildade lärarna fastnar innan de kommer ut på arbetsmarknaden. Han jämför med läkarna, som kan få vänta i år på sina AT-tjänster. Men under sin väntetid kan de nya läkarna ändå fungera i yrket, på dispens. De olegitimerade lärarna ska varken få ha ansvar för undervisning eller sätta betyg. I konkurrens om vikariat slås de ut av legitimerade sökande.
– Där har du kostnaderna. Det kommer att bli ohyggligt svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vad ska lärarna göra medan de väntar, hanka sig fram på McDonalds?

Det kommer att bli mycket mindre attraktivt att söka sig till läraryrket, är hans slutsats. Vilka kommer då att välja bort det? Jo, de som har så bra betyg att de kan välja en annan utbildning.
– Och vilka var det vi ville ha in i yrket, frågar han retoriskt.
Påståendet att legitimationen skulle innebära en ny kvalitetsgaranti övertygar honom inte heller. Bra lärare är viktiga, men för det första är det är svårt att i forskningen hitta något stöd för att just lärarutbildning gör studenterna till bra lärare, jämfört med om samma personer väljer en annan högskoleutbildning.
För det andra öppnar reglerna för godtycke, menar Jonas Vlachos.
När läraren har provtjänstgjort i ett år, jämfört med dagens sex månaders provanställning, är det rektorn som ska säga ja eller nej till legitimation. Men rektorerna är arbetsgivarföreträdare, ingen oberoende part.
Idén med lärarlegitimation bottnar dessutom i kritik mot att skolledare anställer obehöriga lärare, eller lärare som inte har rätt ämnesutbildning, påpekar han.
– Ett politiskt missnöje med hur rektorerna sköter sitt uppdrag, helt enkelt. Vilka sätter man då som kvalitetsgaranter? Det är motsägelsefullt så att man baxnar.

För det tredje tycker han inte att man kan förvänta sig att den externa ansvarsnämnden, som kan dra in lärarlegitimationer, kommer att göra det annat än i de allra grövsta fallen – där lärare kan mista jobbet redan idag.
Det hade varit mycket bättre om ansvaret för provåret, och för att sätta godkäntstämpel på lärarna, hade legat på lärarutbildningen, tycker Jonas Vlachos. Han ser legitimationen som en i raden av regelförändringar på skolans område, som kommer att visa sig få oönskade konsekvenser.

Hans intresse för skolan som forskningsområde väcktes genom idén att undersöka hur lärarstudenters förutsättningar förändrats under åren. Resultatet blev en uppmärksammad rapport, som han skrev ihop med Erik Grönqvist, och som visade att studenternas kognitiva förmågor (ungefär: intelligens) sjunkit sedan mitten av nittiotalet.
Den sortens bidrag till kunskapen om skolan tycker Jonas Vlachos att nationalekonomisk forskning är rätt bra på. I den poltitiska debatten saknar han ofta ett perspektiv som funderar över hur olika aktörer – elever, lärare, skolledare och politiker – påverkas av ändrade förutsättningar.
– Man tror att det räcker med bara goda intentioner.
När det handlar om skolans resultat är svenska pedagogikforskare i princip tysta, noterar han förvånat.
För att hitta pedagoger som söker svaret på vad som verkligen fungerar i skolans vardag vänder han blicken mot USA. Där är inslaget av empiri stort, precis som det var i svensk skolforskning på femtio- och sextiotalet.
– Det fanns naturligtvis mycket berättigad kritik mot det, men nu verkar pendeln ha slagit över åt andra hållet.
En jämförelse med läkarutbildningen igen:
– Visst är det bra om en del av läkarutbildningen behandlar hälsobegreppet. Men frågan om vad hälsa egentligen är, är väl ändå underordnad frågan om hur man kan diagnostisera och behandla konkreta sjukdomar?

Nationalekonomer kan studera effekter av klasstorlekar, skolkonkurrens eller lärarlöner, konstaterar han. Men svaret på vad som får eleverna att lära sig mer och utvecklas till kritiskt tänkande samhällsmedborgare, är de inte lämpade att leverera.
I jakten på orsaken till de försämrade resultaten i svensk skola, får man beta av en tänkbar förklaring i taget, beskriver Jonas Vlachos. Han räknar upp dem: kommunaliseringen, avvecklingen av SÖ och statens uppföljning och stöd (”där förstår jag verkligen inte hur man tänkte”), friskolereformen, lärarutbildningen, segregationen, den ekonomiska krisen.
Vissa har han redan hunnit avskriva. Hans nya favorithypotes är de målrelaterade betygen.
Idén var att skolan inte längre skulle kunna låta de svagaste eleverna halka igenom, med låga betyg. Följden tycks ha blivit att allt fokus nu ligger på de elever som riskerar att inte få godkänt. Kunskapsnivån har sjunkit, för både de starkaste och de svagaste.
– När det viktiga blir att klara miniminivån kan det leda till en allmän sänkning av ambitionsnivån, men det återstår att testa detta på ett bra sätt.

Även betygsinflationen, som Jonas Vlachos nyss undersökt i en rapport för Konkurrensverket, kopplar han till betygssystemet.
På tio år har andelen elever som lämnar nian med toppbetyg femfaldigats. På gymnasiet har andelen med absoluta toppbetyg blivit 28 gånger större!
Den ökade konkurrensen, från friskolor och mellan kommunala skolor, har måttlig påverkan på betygsinflationen i grundskolan, var hans slutsats. Den förklarar omkring en tredjedel.
– Friskolorna som grupp sätter inte annorlunda betyg än kommunala. Alla skolor svarar på konkurrens, eftersom alla vill tillfredsställa sina kunder.
Problemen är sannolikt större på gymnasiet, men det gick inte att undersöka eftersom resultaten av de nationella proven inte samlas in centralt. Det tycker Vlachos är förbluffande i sig.
Återgång till ett relativt betygssystem står högt på hans önskelista, trots att han vet att frågan är ”politiskt stendöd”.
Det perfekta betygssystemet finns inte, det får vi acceptera, säger han, men det vore bättre med sju steg, varav det lägsta bör vara lätt att klara.

På skolnivå – inte på individnivå eller i varje grupp – bör det finnas en stark koppling till resultaten på de nationella proven. Väl utformade nationell prov bör rättas centralt och hanteras strikt och respektfullt av Skolverket.
I realiteten är betygsättningen ändå relativ idag, menar Jonas Vlachos, men utan någon riktig koppling till provresultaten. Det är i praktiken lättare att få bra betyg på skolor med många svaga elever. Tolkningen av vad som krävs för MVG påverkas av vilka elever läraren möter.
Kurssystemet och kursbetygen på gymnasiet ser han som ett annat riktigt tankefel. Systemet må vara bra för skolledarnas planering, men det bygger på en felaktig kunskapssyn, stressar eleverna, utsätter dem för snuttifiering och styr deras val i oönskade riktningar. Dessutom omöjliggörs ett heltäckande system med nationella prov. Unikt för Sverige är det också, hävdar han.
Det fanns en öppning för att ändra reglerna, i samband gymnasiereformen.
– Men regeringen stängde dörren, det är tragiskt.
Regeringen Björklund har sunda insikter i skolans problem, anser Jonas Vlachos. Men när de omsätts i praktiken blir han ofta konfunderad.

Margareta Edling

(Nr 4/2011)