Regeringen kan tänka sig ett stöd från statskassan för att öka lärarlönerna. Om LR respektive Lärarförbundet kan garantera att inte deras syskonförbund i TCO respektive Saco kommer med samma krav.

Lönelöftet var ett av få konkreta besked som utfrågningen om skolan i Dagens Nyheters regi gav i mitten av maj.
Fem hundra personer, mestadels debattglada och rätt förbannade lärare, hade samlats i Kulturhuset i Stockholm. Upprinnelsen var den artikelserie som journalisten Maciej Zaremba
publicerade i Dagens Nyheter under april – Hem till skolan.
Med i panelen var lärarfacken, utbildningsminister Jan Björklund, Fp, Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Mikael Damberg, Gunilla Hammar Säfström, från Klass 9A, en bloggande lärare, Björn Kindenberg, tidigare generaldirektören för Skolverket Mats Ekholm och rektorn för Minervaskolan i Umeå, och självklart artikelförfattaren själv, Maciej Zaremba.

Mycket av debatten handlade om kommunaliseringen, där nästan alla blev överens om det åtminstone är bra att utvärdera den (S vill utvärdera alla reformer), och att staten borde ta ett större ansvar än idag för skolan, framför allt för finansieringen.
Lärarfacken talade självklart mest om för lågt satta löner och en som man upplevde dålig fungerande lönebildning. Båda förbunden kräver nu båda kräver minst 10 000 mer till lärarna.

Jan Björklund menade att skolan misslyckats på framför allt tre punkter: skillnaderna mellan skolor ökar, lärarnas status har sjunkit och de kommunala arbetsgivarna har inte lyckats axla skolans kunskapsuppdrag . Han tog också tillfället att efterlysa en kritisk diskussion om eget arbete i skolan, som försätter elever med svårigheter i mycket större behöv av stöd och hjälp. Det är menade Björklund, framför allt barn från hem utan akademiska bakgrund som förlorar. Alltså mer katederundervisning, utbildningsministern förordad i en annan DN-artikel.
Egentligen bör inte politiker lägga sig i hur skolan och lärare organisar sitt arbete, men här måste något ske, menade ministern. Vilket han självklart kritiserades för av Mikael Damberg. Damberg ville också ha en diskussion om vad som faktiskt fungerar i skolan.

Gunilla Säfström Hammar, tog plats i diskussionen med ett steg fram på scenen, och talade om ledarskapet i klassrummet. Och den brist på ledarskap hon sett hos många lärare. Det finns, menade hon starka krafter inom kollegier mot duktiga lärare. En replik som senare fick någon ur den mycket livaktiga publiken att fråga: tycker du inte att vi gör ett bra jobb. Nej, inte alla, svarade hon.
Debatten böljade kraftigt, den tog ett omtag om kommunaliseringen och de båda lärarfacken trätte om det var bara det var det ena förbundet som gjorde stred emot den för 20 år sedan eller om båda hade varit lika mycket motståndare. Den handlade också om, som Zaremba menar, dålig pedagogisk forskning (Mats Ekholm gick också här i clinch med honom, resurserna till pedgogisk forskning är alltför små, menade han), att lärare måste få möjlighet att arbeta i team och verkligen få tid till det (läraren Björn Kindberg) och att det finns lärarresurser i skolan men att de utnyttjas dåligt (Minervaskolans skolchef Hans Jansson).
Arbetsgivarna saknades i debatten, både de kommunala och fristående.

Zaremba menade både i sina artiklar och under kvällen, att Sveriges Kommuner och landsting, SKL, har straffat ut sig som ansvariga för skolan eftersom SKL inte ser hur lärare har reduceras till några slags utförare och inte får frihet och möjlighet att vara de ”konsthantverkare” som bra lärare är, enligt Zaremba.
Till lönerna återkom många i publiken – hur ska de höjas, frågade flera.
Jan Björklund svarade som han brukar, det är inte rikspolitikernas uppdrag att diskutera löner. Men det finns en vilja i alliansregeringen att om medverka till att förstärka lärarlönerna. Men då måste alltså LR och Lärarförbundet hålla tillbaka andra grupper inom sina centralorganisationer.
Maciej Zaremba fick även kvällens sista ord. Han menade att det nu är dags för lärarnas befrielsekamp.

Kerstin Weyler

(Nr 5/2011)