Utbildningsministern slår sönder skolan

Utbildningsministern slår sönder skolan inifrån

Regeringen håller på att införa en ordning i skolan där domstolar kommer att avgöra vad som är rätt och fel. Det är en olycklig utveckling, anser Håkan Eilard.

När det uppstår konflikter mellan elever använder skolan helst metoder som syftar till att skapa vinna-vinna-situationer, istället för att uppmuntra elevernas känslor av förorättelse och kamp om rätt eller fel. Det är ett pedagogiskt förhållningssätt som bygger förtroende och skapar goda relationer.
Vissa av de förändringar som nu genomförs i skolpolitiken går i rakt motsatt riktning. Skolutveckling ska drivas fram genom att enskilda elever och föräldrar ges möjlighet att anmäla sin skola och sina lärare till olika rättsliga instanser för att få sina rättigheter tillgodosedda. Genom att införa system för misstro och ifrågasättanden i skolan skapar regeringen en ordning där domstolar får avgöra vad som är rätt och fel. Detta är en mycket olycklig utveckling.

En lite för kravlös skola och ett skolsystem som varit lite för luddigt i kanterna håller nu på att reformeras i grunden. Sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har en rad beslut tagits för att skapa ordning och reda samt förbättrade kunskapsresultat i skolan. Skriftliga omdömen varje termin, tydligare kunskapsmål, fler kunskapsprov, ny lärarutbildning och ökade befogenheter för lärare och rektorer, är några exempel.
Regeringen har också genomfört eller ställt sig bakom betydande förbättringar av elevernas rättssäkerhet. Så har till exempel Barn- och elevombudet förstärkts så att anmälningar om kränkande behandling nu snabbt utreds, och skolhuvudmän som brustit i ansvar, döms att betala skadestånd till drabbade elever. Vidare kommer Skolinspektionen att från och med halvårsskiftet 2011 få skarpare sanktionsmöjligheter för att ta itu med skolhuvudmän som inte tar sin del av ansvaret.

Nu aviserar regeringen fler initiativ för att ytterligare sätta press på skolhuvudmän, lärare och rektorer, att leva upp till kraven. Utbildningsdepartementet har presenterat ett förslag om att elever ska kunna få sina slutbetyg överprövade rättsligt. En annan utredning har i uppdrag att komma med förslag till en anmälningsskyldighet för skolpersonal, till exempel om klasserna är för stora eller om undervisningen är dålig.
Från och med höstterminen 2011 träder dessutom en lagstiftning i kraft, där rektorers beslut om stöd och åtgärdsprogram till enskilda elever ska kunna överklagas och prövas rättsligt.
Och när lärarlegitimationen införs senare i år, kommer en betydande byråkrati skapas för att granska om en lärare ska få sin legitimation, men också för att utreda, korrigera och ytterst deslegitimera, det vill säga utfärda yrkesförbud, för enskilda lärare vars gärning ifrågasatts.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har upprepade gånger ifrågasatt kommunerna som huvudmän för skolan. Han och Folkpartiet menar att staten vore en bättre huvudman, både för att förbättra utbildningsresultat och likvärdighet i skolan och för att höja läraryrkets status.
Alliansregeringen har dock i sin regeringsförklaring sagt att den under mandatperioden inte kommer att ta några initiativ till förändring av huvudmannaskapet för skolan. Regeringen är alltså oenig i en vital fråga för skolans utveckling.

Kommunaliseringen av skolan 1991 var en stor förändring, vars konsekvenser och betydelse underskattades. Huvudmannaskapet har naturligtvis betydelse, liksom styrsystemet och tillgången till resurser. Men det är viktigt att skilja på vad som är orsak och verkan när man diskuterar utvecklingen inom skolan.
Det går inte att bortse från misstanken att utbildningsministern vill visa att kommunerna och de kommunalt anställda lärarna och rektorerna inte klarar sin uppgift, genom att ställa till kaos och se den kommunala skolan kollapsa inifrån.
I så fall blir införandet av kontrollsystem, skadestånd, anmälningsförfaranden och överprövningar ett sätt att underminera förtroende och relationer mellan aktörerna i skolan. Utbildningsministern borde istället med sakliga argument väcka frågan om skolans styrning och huvudmannaskap, så att han och de andra allianspartierna efter öppen debatt kan komma överens om hur de vill ha det.

Det är ansvarslöst att använda skolans yrkesutövare och huvudmän som kanonmat i en politisk kamp för att visa att styrsystemet inte fungerar.
Skolan kommer inte att bli bättre av att varje professionell bedömning görs till föremål för juridisk överprövning och där ett repressivt anmälningssystem gör att ingen kommer att lita på någon! Det skapar otrygghet, rädsla och gynnar definitivt inte en fortsatt kvalitetsutveckling i skolan. Det är inte heller långsiktigt hållbart att ha en utbildningsminister som inte själv tror på det system för vilket han är satt att ansvara.

Håkan Eilard

Nr 1/2011)