Särskilt men likvärdigt, flexibelt och individanpassat. Förslaget till en egen lag för vuxenutbildningen ger tydlighet åt reglerna - för det mesta.

Ända sedan arbetet med en ny skollag påbörjades har frågan om att bryta ut vuxenutbildningen ur denna diskuterats på olika nivåer.
Nu föreligger en mycket omfattande lagrådsremiss med förslag till en egen vuxenutbildningslag som föreslås träda i kraft 2007, samtidigt med skollagen för ungdomsskolan (lagförändringar beträffande Svenska för Invandrare föreslås träda i kraft ett år tidigare).
Givetvis är en hel del av förändringarna gemensamma för båda lagförslagen - till exempel tydligare gränsdragning mellan rektorns och skolnämndens befogenheter, hantering av elevers klagomål eller avstängning av elever - så här koncentrerar vi oss främst på vad som är specifikt för den nya vuxenutbildningslagen. Men ingen regel utan undantag.
En sak man egentligen inte skulle vilja göra för stor sak av, men som genom sin framtoning i lagförslaget fått en och annan att dra på munnen, är nomenklaturen.
Nu utmönstras begrepp som komvux, sfi och särvux ur lagtexterna. Fortfarande efter snart femton år hör man folk använda det nu förkättrade begreppet Grundvux. Många har länge haft svårt för Gruv, grundläggande utbildning för vuxna, och kommer säkerligen att ha ännu svårare för Kuv - kommunal utbildning för vuxna.
Vi brukar förenkla kommunikationen med varandra genom att förkorta begreppen, men den här lagen gör det besvärligare. De svårförkortade begreppen "utbildning i svenska för vuxna invandrare" och "utbildning för vuxna med utbildningsstörning" kommer nog aldrig att bli populära.
Även begrepp som skola och elev utrangeras; nu gäller utbildningsenhet/verksamhet och studerande.
Det är i och för sig vällovligt att betona vuxenutbildningens egen karaktär, men lag eller ej så kommer verkligheten inte att förändra sig i brådrasket utan komvux, sfi, särvux, skola och elev kommer säkert på många håll att fortsätta att användas på ett sätt som riskerar att ge lagen lite av ett löjets skimmer.
En mera positiv inställning måste man ha till att förslaget rensar upp i regelsystemen och samlar och lyfter formuleringar från läroplan och förordning till lagnivå. Det ger skärpa och tydlighet, samtidigt som man preciserar och förtydligar vissa regler.

Många hade säkert önskat ytterligare förtydliganden, men förmodligen skulle detta minska generaliteten och möjligheten till lokala tolkningar. Det här har varit ett dilemma i hela regelsystemet sedan 1990-talet; drömmen om en målstyrd skola verkar ha svårt att samsas med verkligheten på fältet och man tycker sig nu se hur regelstyrningen gradvis letar sig tillbaka.
Förslaget till vuxlag har tre huvudpunkter: Vidgat uppdrag, det vill säga lärande på gymnasial nivå men annorlunda än gymnasieskolans, lärande i arbetslivet, samt validering.
En huvudpunkt är gammal (riksdagsbeslutet "Vuxnas lärande" 2002 med sin luddiga status) men får här lagstatus: Vuxenutbildningen skall utgå ifrån individens behov och inte från fastlagda strukturer.
Eller som man skriver i förslaget: "Ett sådant synsätt medför att fokus flyttas från en fast organisation när det gäller tid, rum och innehåll till formerna för att på bästa sätt stödja de enskilda individerna i deras lärande. Detta kräver en organisation som präglas av anpassningsförmåga och flexibilitet". Som gammal pragmatiker undrar man lite stilla hur många decennier det kommer att ta innan detta blir praktisk verklighet.
"Nivåer" ska ersätta begreppen grundläggande, gymnasial och påbyggnadsutbildning. Återigen kommer många att uppfatta detta som en lek med ord utan att uppfatta poängen: Vi har kompetenser på olika nivåer och kan därför behöva basera vårt lärande på dessa.

För det har sagts förr: en person kan behöva utbilda sig i till exempel svenska som andra språk på grundläggande nivå, fysik på gymnasienivå och data på högskolenivå. Samtidigt. (Att sedan andra regelsystem kan hindra henne/honom att kombinera vuxstudier med högskolestudier är en helt annan sak.)
Lite försiktigt börjar nu validering leta sig in i lagsystemet, om än i påfallande intetsägande formuleringar. Inte så konstigt, eftersom vi fortfarande efter så många år famlar i hanteringen, trots en särskild delegation med bland annat ansvar för att skapa en konkret struktur i denna verksamhet.
Vem blir till exempel klokare av en sådan här formulering?: "Rektor ska verka för att valideringen sker i enlighet med lag och andra författningar samt att de regler som gäller för ändring av betyg även ska gälla vid validering.
Eller: "Det ska inte heller vara möjligt för huvudmannen att avstå från att skriftligt dokumentera resultatet av en validering och därmed frångå sitt ansvar mot den studerande."

Det är obekant om motsvarande regel finns i ungdomsskolans lag, men en vuxenelev kan välja att avstå från betyg och ersätta detta med ett intyg.
Man kan fråga sig vad vitsen är med detta, men kopplar man det till exempel till valideringssituationer och olika individuella behov kan det få substans. Arbetslivet frågar inte alltid efter formella betyg utan vill ibland ha mera beskrivande dokumentation av en persons kunskaper och färdigheter.
Motsvarande finns i dag inom sfi om en studerande inte uppnått alla kriterier för ett godkänt betyg och då kan få ett intyg som beskriver de faktiska kunskaperna och färdigheterna.
Inom grundläggande vuxenutbildning döljer sig en liten men intressant passus. Tidigare har rätten att gå där varit absolut, men nu kommer man bara ha rätt att läsa där om man bedöms "ha förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen".
Detta täpper till ett gammalt kryphål för många sfi-elever som här sett ett möjlighet att studera med studiestöd genom att gå över till Gruv (studiestöd utgår inte vid sfi-studier). Kommunen får nu alltså rätt att avvisa en ansökan med hänvisning till att sfi-studierna inte är tillräckliga.
Visserligen kan en elev då söka sig till en annan kommun som gör en annan bedömning, men då utgår inte den gamla obligatoriska interkommunala ersättningen.
Tråkiga nyheter för den hemkommun som skickar en elev till en annan kommun: Om denna/denne byter folkbokföring till den nya kommunen under studierna fortsätter ändå åtagandet.
Detta gäller även om den studerande skulle avbryta men senare återinträda i utbildningen.
Betygssystemet inom vux har varit "mångfacetterat", men nu samordnas det så att alla nivåer får samtliga betygssteg (utom i utbildning för vuxna med utvecklingsstörning). Alltså får numera även sfi, grundläggande vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning mvg-nivå. I stället för slutbetyg på gymnasienivå får nu även vuxna en gymnasieexamen, men liksom i ungdomsgymnasiet krävs då också att man genomför ett gymnasiearbete.
Och så blir det stopp för att höja betyg på Komvux. Den som har fått minst betyget G i gymnasieskolan blir inte behörig att "inom en snar framtid" antas till motsvarande kurs i gymnasial vuxenutbildning. "Hon eller han ska fortfarande ha möjlighet att studera på egen hand och därefter genomgå en prövning." Frågan är om "på egen hand" också kan tolkas som distansutbildning.
Diskussionen om ämnes- kontra kursbetyg har ju gått hög inför skollagsförslaget. För vuxna har det ofta varit angeläget att skaffa sig högskolebehörighet i enstaka kurser, därför blir man lite undrande inför följande formuleringar:
"På gymnasial nivå skall betyg sättas i ämnen /…/. Betyg i ämnet skall sättas efter varje avslutad kurs."
"För att bibehålla likvärdigheten mellan utbildning för vuxna och utbildning för ungdomar bör ämnesbetyg införas på den gymnasiala nivån i likhet med vad som skall gälla för ämnesbetyg i gymnasieskolan."

Kommer du ihåg formuleringen i början av denna artikel: "lärande på gymnasial nivå men annorlunda än gymnasieskolans"? Lärande är alltså en sak, betygssättning en helt annan och i detta fall innebär det alltså en total inordning under gymnasieskolans system.
Att också tvinga in vuxna i ungdomsskolans krav på gymnasiearbete för examen gör att man blir aningen tveksam till ambitionen att särskilja vuxnas studievillkor från ungdomars. Ungdomar går i program med en profil. Vuxna vill och skall! välja kurser utifrån sina individuella behov, kanske kurser från helt olika program med rätt att samla dessa i ett betygsdokument tillsammans med kärnämnen. På vilket sätt fyller ett gymnasiearbete en funktion här?
En ytterligare undran gäller varför vuxna ska inordnas under begreppen "gymnasieexamen" och "gymnasiearbete" när man i övrigt så energiskt vill "avskolifiera" vuxenutbildningen. Utifrån detta perspektiv verkar leken med begrepp somgruv, kuv etcetera faktiskt en smula - ska vi säga tveksam?

Många kommuner försöker minimera kostnaderna för sfi-undervisningen genom att skära ner antalet lektioner (och därmed lärarkostnaden) till ett minimum.
Lagen specificerar nu ett minsta antal veckotimmar (minst femton ska göras i genomsnitt under en fyraveckorsperiod). Det är väl i och för sig bra, men en eller annan frågar sig hur detta hänger ihop med att vi nu ska komma bort från begrepp som "lektioner", "skola", "klassrum" och "kateder".
Åldersgränsen höjs från sexton till arton år för deltagare i svenska för invandrare. Det innebär bland annat stopp för den service sfi ofta givit åt till exempel gymnasieskolor med utbytesstudenter som är här på ett år och snabbt behöver lära sig svenska men som ofta inte har fyllt arton.
En annan nyhet är att disciplinära åtgärder nu införs i sfi liksom i andra skolformer, något som tidigare saknats.
Apropå disciplinära åtgärder hittar man en intressant nyhet, nämligen uppmärksammandet av fusk: och möjligheten att stänga av en studerande under ett år från all utbildning...))))
"Huvudmannen får besluta att stänga av en studerande från all utbildning /.../ under högst ett år, om den studerande med otillåtna hjälpmedel eller på annat sätt försöker vilseleda vid bedömning av den studerandes måluppfyllelse, kunskaper och kompetens /…/. "Något liknande har vi inte tidigare sett i våra regelsystem, men man noterar att myndigheterna nu uppmärksammat signalerna om detta stora problem från verksamheten.

Tidigare har hemkommunens yttrande att vägra interkommunal ersättning för vuxna inte kunnat överklagas - bara den mottagande kommunens beslut att ta emot den sökande på grund av detta. I fortsättningen får alltså hemkommunens yttrande status av beslut och blir därför möjligt att överklaga till skolväsendets överklagandenämnd av den som "med hänvisning till sina personliga förhållanden har särskilda skäl".
Och så smög det sig in, redan här i lagförslaget: "Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge enskilda att anordna prövning samt att utfärda betyg och intyg enligt de bestämmelser som gäller för skolväsendet för vuxna. Ett sådant medgivande kan tidsbegränsas och återkallas."
Slutligen: Vem har rätt att gå i en kommuns vuxenutbildning? Trodde du att det var så lätt som att bara den som har de fyra sista siffrorna i personnumret och är folkbokförd i kommunen har det? Läs då det här:
10 kap 1§
"Med bosatt i landet avses i denna lag den som skall vara folkbokförd här enligt folkbokföringslagen (1991:481). Som bosatta i landet anses vid tillämpningen av denna lag även de som inte är folkbokförda här men som har rätt till verksamhet enligt denna lag till följd av EG-rätten, avtalet om Europeiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiz, å andra sidan, om fri rörlighet för personer."
10 kap 2§
"Med en persons hemkommun avses i denna lag den kommun i vilken personen är folkbokförd. För den som är bosatt i landet utan att vara folkbokförd här avses med hemkommun den kommun i vilken han eller hon stadigvarande vistas eller, om han eller hon saknar stadigvarande vistelseort, den kommun i vilken han eller hon för tillfället uppehåller sig i. Detsamma gäller den som är kvarskriven i en kommun enligt 16§ folkbokföringslagen (1991:481)."
Knäck detta, du rektor, vid nästa intagningsnämnd!

text: Stefan Valmin
koordinator för distansutbildning
Värnamo kommun/NTI-skolan

(12/2005)