Nr 3/16 2016-03-31

"Vi ska ge barnen det bästa"

Vänd blicken från det generella till det lokala, säger professor Elisabet Nihlfors, som lett Huvudmännens expertråd för skolutveckling. Själv har hon vigt sitt yrkesliv åt skolfrågorna – För mig är det ett samhällsengagemang, att vi ska lyckas ge barn och ungdomar det allra bästa vi kan.

Fråga professionen, uppmanar Elisabet Nihlfors. Foto: Magnus HartmanFlera gånger under intervjun återkommer Elisabet Nihlfors till en grundtanke: De lokala förutsättningarna spelar en avgörande roll om man vill förbättra resultaten. Vilka elever och föräldrar har skolan? Vilka jobbar här? Hur ser närsamhället ut? Vilket intresse finns för skolan?
– Det behövs en synvända, säger hon. Det går att prata om skolan vitt och brett och generellt, men man måste börja i andra ändan. Den enskilda arbetsplatsen är viktig. Om man vill förändra finns det inte EN lösning, utan många.

Elisabet Nihlfors är professor i pedagogik och har lett det expertråd som Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och Friskolornas riksförbund tillsatte när de inte inkluderades i regeringens skolkommission.
Expertrådet har utgått från det som fungerar bra i skolan. Ett tjugotal personer – lärare, skolledare, skolchefer och forskare– har fört vad Elisabet Nihlfors beskriver, ett engagerat kollegialt samtal.
Rapporten (se artikel intill) ger rekommendationer på sju områden och lyfter fram kunskap och erfarenheter från hemmaplan. Man behöver inte åka till Ontario för att hitta god skolutveckling, det kan räcka med Hallsberg.
– Det är ingen konsensusrapport där alla är överens om allting, säger hon. De som har levererat exemplen går i god för att det funkade hos dem. Vi säger inte att det ska funka någon annanstans. Det vi säger är, så här kan man jobba.
Hon tycker resultatet är gediget, med tanke på att tiden var kort och de inblandade ganska få.
– Det är nästan ett budskap i sig, lita på professionen.

Helhetsperspektiv och uthållighet är andra nyckelord. Det krävs förändringar på flera områden samtidigt, om man ska nå resultat. Allt hänger ihop, betonar Elisabet Nihlfors. Förändring tar dessutom betydligt mer tid än de tre år som ofta avsätts för utvecklingsprojekt. Det finns ingen quick fix.
Hon är starkt kritisk till systemet med olika "lyft och löften" som bygger på övergripande bedömningar och som skolorna får söka.
– 2014 hade Skolverket 65 bidrag att fördela! Det är mångmiljardbelopp! Jag förstår att politiken vill verka handlingskraftig, men det blir så kontraproduktivt. Och de som inte söker får något slags svartstämpel på sig, fast de kanske är fullt upptagna med det som faktiskt behövs hos dem.
Det vore bättre om skolor på ett professionellt sätt fick äska pengar, utifrån en noggrann analys av sina egna förhållanden, menar hon.
Det nya initiativet, där Skolverket ska ge utvecklingshjälp utifrån vad Skolinspektionens granskning har visat, tror hon inte på.
– Treårsavtal och satsningar uppifrån och ner. Det är som om vi aldrig lär oss!

Blåsenhus heter bygganden där utbildningsvetenskaperna håller till. Kvartersnamnet lär komma av det vindpinade läget på Uppsalaåsen, granne med slottet.
I Elisabet Nihlfors tjänsterum flödar marsljuset in genom fönster från golv till tak. Här på fakulteten är hon dekan på halvtid sedan tre år tillbaka. Samtidigt fortsätter hon forska om skolans styrning och ledning.
Elisabet Nihlfors är en person som jobbar mycket. Nästan jämt, säger hon själv. Hennes CV listar en ansenlig mängd projekt, böcker, kommittéer, styrelser och vetenskapliga råd – svenska och internationella. Samtidigt tycks hon helt ostressad då vi träffas.
Som journalist kan man se två kategorier av forskare. Vissa får man ringa och mejla intensivt för att få kontakt med, andra svarar direkt. Elisabeth Nihlfors hör till den senare gruppen.
Efter över 40 yrkesår i skolans värld låter hon fortfarande nyfiken och engagerad. Tydliga gester understryker orden. Naglarna lyser röda.
Blir du aldrig uppgiven?
– Någon svacka får man väl ibland, men jag tror fortfarande att det måste vara möjligt att förändra. Jag vet inte var jag har fått den kraften ifrån, det är väl det värmländska.
På universitetet ansvarar hon för att samordna arbetet med nyanlända och integration, där många studenter är involverade. Det är fantastiskt att se kraften i nästa generation lärare, säger hon.
– Jag ser fortfarande skolan som det viktigaste stället där människor kan mötas, trots att vi lever så segregerat. Där har skolledare ett stort ansvar.
Sin egen tid som elev minns hon tydligt.
– Mycket därför att jag var tjock och ganska snabb i huvudet. Jag hade fantastiska lärare som såg mig och tog mig på allvar. Men att aldrig bli bjuden på klassfest, sånt kommer man ihåg.

Som ny lärare på 1970-talet fick Elisabet Nihlfors skolans svåraste klass. Barn som skulle ha behövt den skickligaste läraren, fick en som inte hade förutsättningar att ge dem vad de behövde, sammanfattar hon. Ilskan över sakernas tillstånd kanaliserades i ett fackligt engagemang.
Sedan blev hon hes av kritdamm.
– Då plötsligt kom det in en vikarie, det var minsann inte så viktigt vem. Mina fyra år på universitetet var bara – so what?
Där föddes tanken på ökad grundbemanning, som hon sedan satsade på som biträdande skolchef i Botkyrka och ofta återkommer till.
Kortfattat innebär det att man i början av läsåret anställer något fler än vad som behövs just då. Därmed slipper man ta in vikarier, eller ställa in lektioner, när lärare blir sjuka eller är på kompetensutveckling.
Det sänkte kostnaderna och påverkade sådant som elevnärvaro och klotter. Men idén passar dåligt in i skolans traditionella budgettänkande.
Fasta strukturer som hindrar utveckling gör henne "förbannad". Rektorsutbildningen är till exempel svår att förändra. Den är bra, vill hon poängtera. Men rektorerna skulle stå så mycket bättre rustade att klara hela uppdraget om de fick mer kunskap om organisation, ekonomi och personalfrågor.
– Det skulle vara en fröjd om det hände, det måste jag säga.

I sin forskning har Elisabet Nihlfors, tillsammans med Olof Johansson, visat på en stor förtroendeklyfta mellan lokala politiker och rektorer. Den kan bara överbryggas med verklig dialog, menar hon.
Nu hoppas hon på bättre samtal mellan skolledare och huvudmännens företrädare, byggda på väl genomarbetade kvalitetsredovisningar. Många rektorer behöver bli skickligare på att analysera sina data, dokumentera sina erfarenheter och bygga under argument med forskning, anser hon. Men när de lyckas, blir det tydligt vilka förutsättningar de behöver för att förbättra resultaten.
Huvudmännen har förbundit sig att ta expertrådets rapport på allvar, menar hon.
– Vi har haft en alldeles för lång period av att vänta på vad som ska komma uppifrån. Om man i stället frågar professionen, då kanske vi kan vända på det här.

Professor och författare

Namn: Elisabet Nihlfors
Född i Karlstad 1952.
Karriär: Lärarexamen i Göteborg 1974, mellan- och högstadielärare, fackligt aktiv i Lärarförbundet, biträdande skoldirektör i Botkyrka, mastersexamen Stockholms universitet 1995 ("Vem som skickade ansökningsblanketten i ett handskrivet kuvert till min hemadress har jag fortfarande inte lyckats luska ut."), doktorsexamen i pedagogik (Om skolchefen i skolans styrning och ledning), Uppsala universitet 2003. Har bland annat arbetat med rektorsutbildning, som huvudsekreterare på Vetenskapsrådet och i utredningar och projekt (till exempel Attraktiv Skola). Professor, författare med mera.
Gör idag: Dekan vid Uppsala universitet. Forskar om skolans styrning och ledning.
Aktuellt: Har lett Huvudmännens expertråd för skolutveckling, rapporten kom i mitten av mars.

Expertrådets bästa tips

  • Flexiblare statligt stöd till skolan.
  • Bättre möjligheter för skolledare att utöva yrket.

Det är några av rekommendationerna från Huvudmännens expertråd för skolutveckling.

Gruppen, som har arbetat på uppdrag av Sveriges Kommuner och landsting, SKL, och Friskolornas Riksförbund, föreslår bland annat att statens stöd till huvudmännen, i form av statsbidrag, kompetensutveckling med mera, ska bli mer flexibelt, långsiktigt och anpassat till lokala behov. Skolornas egna kvalitetsrapporter bör få större tyngd när staten och huvudmannen väljer åtgärder.
Kommuner och friskolor behöver ge skolledare bättre förutsättningar att utöva yrket, är en annan slutsats.
Rektorer och förskolechefer har ett stort friutrymme enligt skollagen. Men många kläms mellan yttre krav. De behöver mod, tid och kompetens för att kunna använda sina befogenheter, och styra och utveckla verksamheten.

Expertrådet vill också se färre men tydligare styrdokument. Alltför mycket tid går idag åt till att försöka tolka vad de egentligen innebär.
Regeringen bör öppna för fler vägar in i läraryrket, anser expertrådet, till exempel för personer med utländska examina eller de som vill byta yrkesbana.
Lärarna behöver utveckla undervisningen.
De bör jobba med att stärka arbetssätt som forskning och erfarenhet har visat främjar elevernas måluppfyllelse. För detta behöver de få förutsättningar från huvudmannen.
Kopplingen till forskningen stärks om huvudmännen skapar fler kombinationstjänster så att lärare och skolledare kan forska i tjänsten.
En annan tanke är att fler ska kunna lockas att bli lärare om studieskulder avskrivs för dem som tar examen.

I rapporten finns länkar till framgångsexempel från olika delar av Sverige. Den finns att ladda ned på skl.se.

Kommentarer

Det finns inga kommentarer för denna sida ännu.

Fler nyheter

Forskare slår larm om nätmobbning av chefer

2019-11-20

Skolledare och andra chefer utsätts för nätmobbning. Det var ett överraskande resultat i forskare...

Lärarutbildningen ses över

2019-11-20

Öka kopplingen mellan teori och praktik på lärarutbildning, mer metodik, fler akademiker till...

Pilotförsök med tre terminer

2019-11-20

Kortare sommarlov och tre terminer kan bli verklighet i vissa Enköpingsskolor nästa år....

Lösning med stöd av psykologer

2019-11-20

Det började som ett arbetsmiljöuppdrag – hälsan och trivseln dalade hos några av lärarna på en...

"Vi kan lära av varandra"

2019-11-20

Det är vanligt att jämföra resultat i finsk och svensk skola. Men varför stanna vid jämförelser?...