Nr 4/19 2019-05-27

Sex steg mot det nya pedagogiska ledarskapet

Sedan 1950-talet har det pedagogiska ledarskapet ansetts vara det viktigaste i rektorsuppdraget, samtidigt som det gång på gång påtalas att rektorerna inte lever upp till dessa förväntningar. Rektors pedagogiska ledarskap betraktas av politiker och skolmyndigheter, men också av rektorerna själva, som ett problem. Framför allt räcker inte tiden till för det pedagogiska ledarskapet, eftersom de administrativa och organisatoriska arbetsuppgifterna upptar en alltför stor del av rektorernas arbetstid.

Rektorerna anses inte heller alltid ha tillräcklig legitimitet eller utbildning för att utöva ett pedagogiskt ledarskap. Diverse politiska lösningar presenteras därför, för att komma till rätta med problemet. Sådana exempel är den juridiska regleringen i läroplanen att rektor ska vara en pedagogisk ledare och fortbildningen "Rektorslyftet".

Men vad innebär det då att vara en pedagogisk ledare och hur förväntas en rektor utöva detta specifika ledarskap? Hur förs samtalet om rektors pedagogiska ledarskap i den utbildningspolitiska diskursen? Har talet om och förväntningarna på rektors pedagogiska ledarskap förändrats över tid och i så fall hur?

Detta är några av de frågeställningar som besvaras avhandlingen "Rektors pedagogiska ledarskap – en kritisk policyanalys".

Avhandlingens empiri består av utbildningspolitiska policytexter, i huvudsak betänkanden från statliga offentliga utredningar, från 1950-talet och fram till 2010-talet.

Texterna har undersökts för att ta reda på hur den pedagogiska ledaren konstrueras utifrån den historiska och samhälleliga utbildningspolitiska kontexten samt vilka förändringar och stabiliteter i dessa konstruktioner som kan urskiljas över tid.

Det pedagogiska ledarskapet formuleras

Det är i 1951 års skolstyrelseutredning (SOU 1955:31) som rektors pedagogiska ledarskap första gången formulerades i ett offentligt utredningsbetänkande och här presenterades tydliga instruktioner för det pedagogiska ledarskapet.

Som pedagogisk ledare förväntades rektorn bland annat främja arbetet för elevernas fostran och undervisning, ansvara för skolexpeditionens arbete, återkommande besöka verksamheten och närvara vid lärarnas undervisning, tillse att klass- och ämneskonferenser genomfördes samt ansvara för att föreskrifter rörande uppvärmning, belysning och renhållning av skolans lokaler följdes. Som pedagogisk ledare förväntades alltså rektorn utföra både pedagogiska och administrativa arbetsuppgifter. Från 1950-talet och framåt kan sedan sex tydliga brytpunkter identifieras, när talet om den pedagogiska ledaren förändras.

Den rationella pedagogiska ledaren

Den första brytpunkten skedde med 1961 års skoladministrativa utredning (SOU 1964:53). Som pedagogisk ledare konstruerades nu rektorn som en kvalificerad, men framför allt rationell pedagogisk ledare. Som erfaren lärare med hög status, förväntades den rationella pedagogiska ledaren utöva sina arbetsuppgifter så effektivt som möjligt, för att uppnå högsta möjliga produktivitet.

Genom att vara rationell förväntades rektorn själv kunna skapa tidsutrymme för det pedagogiska ledarskapet.

Den professionella pedagogiska ledaren

I samband med SIA-utredningen (SOU 1974:53) kan vi identifiera nästa brytpunkt.

Utifrån ett professionellt förhållningssätt förväntades rektorn nu inte längre göra någon skillnad mellan de administrativa och pedagogiska arbetsuppgifterna, eftersom alla arbetsuppgifter i grunden ansågs vara pedagogiska.

Även om vissa arbetsuppgifter vid en första anblick kunde synas enkla och administrativa, krävde de ändå alltid en god pedagogisk bedömning, eftersom de skulle utföras på en skola.

Den juridiskt ansvariga pedagogiska ledaren

Med styrningsberedningens betänkande (SOU 1988:20) lades allt större tonvikt på rektorernas rättsliga ansvar som pedagogiska ledare, vilket ledde fram till nästa brytpunkt.

Nu förstärktes konstruktionen av den professionella pedagogiska ledaren, samtidigt som de ekonomiska arbetsuppgifterna på ett tydligt sätt lyftes in som en viktig del av rektorernas pedagogiska arbetsuppgifter. Det är framför allt införandet av begreppet "pedagogiskt ledningsansvar" och förslaget att detta ansvar formellt bör uttryckas i skolans styrdokument, som tydliggör denna tredje brytpunkt, då rektor konstrueras som den juridiskt ansvariga pedagogiska ledaren.

Införandet av rektors särskilda ansvar för att vara pedagogisk ledare i skolans läroplan betonade rektorernas juridiska ansvar ytterligare.

Den effektiva och professionella pedagogiska ledaren

Med en utvidgning av det professionella pedagogiska ledarskapet, till att även omfatta ett effektivt pedagogiskt ledarskap, kan en ny brytpunkt identifieras på 1990-talet. 1995 års skolkommitté (SOU 1997:121) gjorde slutligen upp med skolans tidigare centrala regelstyrning och slog fast att skolans styrning nu verkligen var decentraliserad.

Med förstärkt målstyrning och styrning genom resultat och utvärdering, utvidgades konstruktionen till den effektiva och professionella pedagogiska ledaren. Utifrån tilldelade resurser förväntades nu rektorerna leda sina skolor mot höga resultat.

Den framgångsrika pedagogiska ledaren

Under 2000-talet har vi kunnat se hur allt högre förväntningarna ställs på det pedagogiska ledarskapet. Även om rektor nu fortsatt konstrueras som den effektiva professionella pedagogiska ledaren, kan vi i betänkandet från utredningen om skolans ledningsstruktur (SOU 2004:116) även identifiera en tydlig konstruktion av rektor som en framgångsrik pedagogisk ledare.

Hög tilltro ställs till den framgångsrika pedagogiska ledaren, som i konkurrens med andra skolor förväntas leda sin egen skola mot de bästa resultaten.

Den effektiva, framgångsrika och instruktiva pedagogiska ledaren

Den sjätte och sista diskursiva brytpunkten som kan identifieras i de studerade utbildningspolitiska policytexterna, sker i samband med Rektorslyftet. Här konstrueras rektor också som den instruktiva pedagogiska ledaren. Som pedagogisk ledare förväntas nu rektorerna ha goda kunskaper om sådana faktorer som leder till framgångsrik undervisning och därmed också till höga resultat.

Som instruktiva pedagogiska ledare förväntas rektorerna genomföra klassrumsbesök med instruktivt syfte, för att därefter ge lärarna återkoppling och handledning, men också korrigera dem.

Denna tidsresa visar hur talet om rektor som pedagogisk ledare har förändrats över tid. Men avhandlingens resultat visar också på sådant som varit stabilt. Ett sådant exempel är att rektorn som pedagogisk ledare under hela tidsperioden betraktats som primus inter pares, som den främste bland likar. Även om denna konstruktion i viss mån ändrat skepnad, har rektorn alltid betraktats som undervisningsexpert och självklar pedagogisk rådgivare.

Konkurrensen mellan rektors pedagogiska arbetsuppgifter och de administrativa är ett annat ständigt återkommande tema.

En policy för att legitimera statens styrning

Det finns flera exempel på att de sex brytpunkterna som identifierats kan kopplas till förändringar i skolans styrning. Som policy kan därmed det pedagogiska ledarskapet tolkas som ett verktyg för staten att legitimera och implementera utbildningspolitiska styrningsreformer. Rektorn blir då, genom sitt pedagogiska ledningsarbete, nyckeln till skolpolitikens genomförande på den lokala skolan. Över tid kan vi också se hur ansvaret för det pedagogiska ledarskapet tydligt har förskjutits från ett från början statligt ansvar, då rektorns förmåga att utöva ett pedagogiskt ledarskap över huvud taget inte ifrågasattes, till ett för den enskilda rektorn allt större personligt ansvar.

Transnationella policyströmmar som påverkansfaktorer

Förändringarna i talet om den pedagogiska ledaren kan förklaras av en internationell påverkan på den svenska utbildningspolitiken. På 1950- och 1960-talen ansågs till exempel att samhälleliga problem på rationellt och teknokratiskt sätt kunna planeras bort. Teknik och vetenskaplighet betraktades som viktiga beståndsdelar i denna planering, som skulle utföras med hjälp av avancerade vetenskapliga och statistiska metoder.

De offentliga utredningarnas betänkanden från denna tid är fyllda med matematiska modeller och beräkningar. Det effektiva ledarskapet vid den här tiden innebar att vara maximalt uppgiftsorienterad och att skapa förutsättningar för ett effektivt genomförande av arbetsuppgifterna i syfte att nå maximal produktivitet.

Ett annat exempel är den reformering av svensk skola som skedde på 1970- och 1980-talen, under starkt inflytande från främst USA, med demokrati, jämställdhet och progressiv pedagogik som centrala värden.

Utvecklingen av professionstanken medförde nu också en tendens till företräde för generella ledarskapsförmågor, istället för expertkunskap.

Även skolans ökade juridifikation kan ses i ljuset av påverkan från den transnationella policyarenan och framför allt EU.

Från 1990-talet kan vi se en tydlig påverkan från New Public Management (NPM), som kännetecknas av fokus på prestation istället för resurser och processer, behov av att kvantifiera resultat så att det blir mätbart och en användning av marknadsmekanismer inom offentlig sektor.

Implikationer

Att som i avhandlingen betrakta rektors pedagogiska ledarskap som en policy, gör det möjligt att fånga in det stora tolkningsutrymme som ligger i begreppet. Avhandlingen ger alltså inte någon entydig och sann definition av vad det pedagogiska ledarskapet är och hur det ska utövas.

Som pedagogiska ledare kommer rektorernas beteenden att styras av det som de uppfattar som normativt korrekt. Innan policyn om det pedagogiska ledarskapet ska genomföras av rektorerna i skolans praktik, måste den tolkas. Rektorerna måste då förhålla sig till alla de meningserbjudanden som står till buds, från bland annat skolmyndigheter och forskare.

Dessutom måste rektorn förhålla sig både till det pedagogiska ledarskapets föränderlighet och dess stabilitet.

Rektor kan därför i sitt pedagogiska ledningsarbete sägas befinna sig i ett spänningsfält av motstridig mening. Det uppstår då svårigheter för rektorerna att bedöma vilken norm eller vilka normer för det pedagogiska ledarskapet som är de korrekta.

Sannolikt kommer det pedagogiska ledarskapet även fortsatt anses vara det viktigaste i rektorernas uppdrag. Som en betydelsefull länk i statens styrning förväntas förmodligen rektorn också fortsättningsvis, genom det pedagogiska ledarskapet, omvandla statens ideologiska styrning till pedagogisk ledning av skolans lärare.

I denna process kommer då rektorn även i framtiden behöva ta ställning till olika tolkningar av vad det pedagogiska ledarskapet innebär och hur det bör utövas.

Avhandlingens resultat kan då bidra till att göra rektorer mer medvetna om de normer som över tid kan förmodas vara stabila i tolkningen av det pedagogiska ledarskapet och dess utövande, samtidigt som rektorerna också måste förhålla sig till det pedagogiska ledarskapets föränderlighet.

Idag handlar det pedagogiska ledarskapet i hög utsträckning om elevernas måluppfyllelse. Rektorernas pedagogiska ledarskapshandlingar förväntas leda till att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling och till en förbättring av skolans resultat.

Vi kan också i de senaste årens utbildningspolitiska utredningar om skolans styrning och rektorernas professionella utveckling se exempel på en återakademisering av rektor som pedagogisk ledare.

Kanske kan vi också se tecken på en ny brytpunkt, där rektorerna återigen genom det pedagogiska ledarskapet förväntas legitimera och implementera en ny styrningsreform?

Referens:

Ståhlkrantz, K (2019). Rektors pedagogiska ledarskap: En kritisk policyanalys (Linnaeus University Dissertations; 342). Linnaeus University Press.

Fler nyheter

Politisk strid om Beos framtid

2019-05-27

Förra året innebar ett trendbrott för anmälningar till Beo, barn- och elevombudet. De minskade me...

Syv-utredning får kritik av förbundet

2019-05-27

Gör om, gör rätt – så skulle man kort kunna sammanfatta Sveriges Skolledarförbunds remissvar på...

Referenser allt mer viktigt i skolan

2019-05-27

Att ge positiva referenser om medarbetare är inte så svårt. Är du negativ blir det mer av en...

Återväxt hett ämne på skolriksdagen

2019-05-27

Två tusen politiker, skolchefer, rektorer och andra skolmänniskor samlades i Stockholm under två...

Elever i behov av stöd vittnar om otrygghet

2019-05-27

Lyssna. Prata med eleverna, inte om dem. Det var huvudbudskapet när Specialpedagogiska...