Nr 3/20 2020-05-26

Vem vill styra den svenska skolan?

David Ryffé är verksam som lärare och forskare vid juridiska institutionen, Göteborgs universitet. Under hösten 2019 disputerade han på avhandlingen ”Omöjligt uppdrag” om styrningen av den svenska skolan och de normkollisioner som uppstår när olika värden och ideologier trängs i lagstiftningen.

Pedagoger i allmänhet och skolledare i synnerhet har sannerligen ett tillsynes "omöjligt uppdrag". I vart fall om man utgår från hur uppdraget tar sig uttryck i den juridiska verklighet som under de senaste två decennierna allt mer kommit att dominera den svenska skolan. Skolans juridifiering – att allt fler frågor av pedagogisk karaktär granskas utifrån en juridisk rationalitet och kan komma att överklagas – har inneburit dels att värdet av pedagogik i relation till andra vetenskaper, dels att skolan kommit att präglas av en ängslighet för att göra "fel". Men det är klart – vad vet väl en pedagog om pedagogisk verksamhet som inte en läkare, en psykolog, en ekonom eller en jurist inte vet?

Vid sidan av problematiken med att skolan har att förhålla sig till ovan nämnda yrkesgrupper och den juridiska rationaliteten, har politikerna i hög grad kommit att abdikera ifråga om sitt viktigaste uppdrag, nämligen att fatta obekväma beslut.

I valet mellan individ och kollektiv har lagstiftaren valt båda, vilket i en anda av "allt till alla" resulterat i både kollektiva nyttigheter och individuella rättigheter. Alla elever ska ges en utbildning anpassad utifrån just sina behov, vilket innebär att den svenska grundskolan i praktiken ska ses som drygt en miljon olika skolor. Problemet med ett sådant förhållningssätt är att det fordrar omfattande personella resurser, vilket den svenska skolan inte har i den utsträckning som systemet fordrar.

Som rättsvetenskaplig forskare med ett särskilt intresse för välfärdsfrågor och för styrningen av utbildningsväsendet, går det att se en tydlig pendelrörelse från grundskolereformens kollektivistiska ideal mot det nya milleniets individcentrering. När pendeln nådde sin mitt, någonstans i mitten av 1990-talet, ansågs den svenska skolan vara världsledande och balansen mellan kollektiv och individ kan så här i efterhand betraktas som idealisk. Pendelrörelsen syns inte minst i lagstiftningen, som dock lider av ett grundläggande problem. När ny lagstiftning läggs till äldre lagstiftning upphör inte den tidigare att gälla och nya ideal och ändamål kommer att "trängas" med äldre.

Grundskolan var i sig själv en omfattande reform som skulle slå sönder socioekonomiska barriärer och ge lika utbildning till alla barn och elever oavsett bakgrund eller från vuxenvärlden kategoriserande stämplar avseende färdigheter och förmåga.

Snart insåg dock både den pedagogiska och den politiska sfären att verkligheten var mer komplex och olika former av individuella avsteg gjordes, inte minst ifråga om hjälpklasser av olika slag.

Det var dock inte frågan om att eleverna kunde hävda några rättigheter gentemot skolan, vilket fick till följd att de elever som föll mellan stolarna föll hårt. Detta kunde dock tolereras på systemnivå i och med att den stora massan alltjämt tycktes gynnad av en skola för alla.

Den förändrade synen på funktionsvariationer, möjligheten till social delaktighet och deltagande demokrati som successivt kom att etableras i samhället avspeglades naturligtvis även på skolan, vilken i allt högre grad kom att diversifiera själva undervisningen.

Samtidigt skedde dock en annan förändring med stor relevans för de utmaningar skolan – och hela välfärdsstaten – står inför idag. Synen på "normalitet" kom att förändras radikalt.

Tidigare hade en överväldigande majoritet av alla barn kategoriserats inom normalspannet, men under senare delen av 1990-talet och det följande decenniet ansågs allt fler elever ha en behovsbild som inte svarade mot skolans struktur. Den rättsliga logik som tillämpades på andra välfärdsområden innebar att det offentliga ålades skyldigheter att vidta särskilda åtgärder för dessa elever, snarare än att förändra skolans struktur och organisation så att den svarade bättre mot en större andel elever.

Skyldigheterna för skolan innebar motsatsvis rättigheter för de enskilda. Detta utgör en brytpunkt i den svenska utbildningslogiken, vilken i hög grad resulterat i det "omöjliga uppdrag" som föreligger idag.

Vad jag menar med att skolan ålagt skolledare och pedagoger ett omöjligt uppdrag, är att de ideal och ändamål som succesivt kommit att föras in i skollagen och i läroplanerna inte är förenliga. Å ena sidan är utgångspunkten alltjämt kollektivistiskt, så till vida att de stora skolformerna alltid är utgångspunkten, att varje kommunal skolenhet ska vara öppen för alla och att strävan ska vara att varje elev ska få sin undervisning i en klass.

Å andra sidan ska varje elevs unika behov tillgodoses, vilket i praktiken ofta innebär att eleven måste segregeras från det större kollektivet – annan skolform, resursskola, särskilda undervisningsgrupper etc.

De rättsliga kraven pekar därmed åt två olika håll ifråga om kollektiv och individ. När skolledaren eller den enskilda pedagogen tvingas välja vems behov som ska tillgodoses kan man utifrån den rådande tillsynslogiken argumentera för att valet alltid är fel, eftersom antingen de kollektiva eller de individuella värdena väljs bort. Låt mig ge ett antal illustrerande exempel.

En "vanlig" grundskoleklass idag kan omfatta två elever med neuropsykiatriska svårigheter med utåtagerande beteende som följd, en integrerad särskoleelev, två nyanlända elever, en särbegåvad elev med omfattande behov av utmaningar, en elev med svår socioekonomisk hemtillvaro, en elev med kriminella tendenser och eventuella alkoholproblem och så vidare...

Och så har vi "resten". Dessa elever ska i normalfallet undervisas – med beaktande av var och ens särskilda behov – i en gemensam kontext av en pedagog och möjligen en annan vuxen.

När skolan anser att en elev befaras att inom ramen för den existerande kontexten inte nå kunskapskraven, ska skolan vidta extra anpassningar eller sätta in särskilt stöd. Det särskilda stödet bygger på ett inte alldeles enkelt regelverk och resulterar i praktiken ofta i segregerande åtgärder i strid med de kollektiva idealen. För de elever som har mer omfattande behov kan det bli frågan om placering vid en särskilda skolenhet (så kallad resursskola) eller att eleven mottas i sär- eller specialskolan, vilket i alla avseenden är att lämna det större kollektivet för ett mindre kollektiv. Är åtgärderna alltför segregerande och vårdnadshavarna motsätter sig det, är sannolikheten stor för att den enskildes rättigheter ska anses kränkta. Motsatsvis är den enskildes rätt till stöd inte tillgodosett om inte skolan vidtar drastiska åtgärder. Eller?

Jag argumenterar för att lagstiftningens utformning har gett upphov till en omfattande likriktning ifråga om hur stödåtgärder, oavsett hur vi kategoriserar dem, kommer till uttryck. De förslag som anges i lagens förarbeten tycks i praktiken utgöra den verktygslåda som pedagoger och skolledare i regel förhåller sig till.

Samtidigt finns inga hinder vad gäller att tänka utanför boxen och vidta åtgärder som ingen tidigare hört talas om, det vill säga att endast fantasin sätter gränserna.

De inkörda hjulspåren leder dock till att för de mest krävande eleverna behövs en elevassistent som kan avlasta läraren så att denne kan ta sig an den större gruppen. Assistent kan därmed fungera som en exkluderande åtgärd inom den större gruppen, som egentligen inte gagnar den enskilda eleven, utan istället är en åtgärd till stöd för kollektivet. Assistenten har sannolikt sämst kompetens att ta sig an den mest krävande eleven, förvisso beroende på assistentens uppdrag.

En anledning till att just elevassistenter är en vanligt tillämpad lösning på ett pedagogiskt klassrumsproblem är sannolikt det juridiska ramverkets konstruktion ifråga om resursfördelning, vilket i sig är motsägelsefullt.

Om en elev anses ha omfattande behov av särskilt stöd– vilket inte preciseras i lagstiftningen eller i dess förarbeten – kan den fristående skolan ansöka om tilläggsbelopp för eleven. Eftersom den kommunala skolan får fördela medlen som de vill så länge de beaktar socioekonomiska faktorer, vilket skrämmer de flesta huvudmännen, så tillämpar de samma regler även om de inte måste i ett kontraproduktivt försök att uppnå likabehandling.

Tilläggsbeloppet får endast användas till extraordinära åtgärder riktade direkt mot den enskilda eleven. Eftersom en lärare är det minst extraordinära som finns i skolan får alltså inte medlen gå till att bekosta en extra lärare som kan hjälpa inte bara den aktuella eleven, utan hela gruppen och därmed bibehålla det större kollektivet samtidigt som individens behov tillgodoses.

Även detta är ett tecken på hur den rättsliga styrningen av skolan, till följd av motstående ideal, brister i sin ändamålsenlighet.

Listan på scenarion av liknande slag kan görs väldigt lång, men sannolikt har poängen redan gått fram – det vill säga att den rättsliga styrningen svarar dåligt mot den pedagogiska realiteten.

Jag brukar likna detta vid en rund kloss (verkligheten) som ska klämmas in i ett fyrkantigt hål (juridiken). Det går helt enkelt inte ihop, varför juridiken i flera avseenden blir ett hinder snarare än en hjälp och en garant för att ingen ska falla mellan stolarna.

Samtidigt innebär den omfattande regleringen just ifråga om skolans kompensatoriska uppdrag att ett kanske onödigt stort fokus läggs vid de elever som inte når kunskapskraven och därför målar upp en felaktig bild av en skola som inte är funktionell. Detta leder i sin tur till, just det, mer lagstiftning...

Ifråga om styrningen av den svenska skolan, vilken till en övergripande del vilar på den rättsliga styrningen, är ett grundläggande problem att ledande politiker inte väljer spår – vilka ideal eller ändamål ska vinna företräde framför andra? Det är obekväma frågor som inte lockar väljare, vilket är en sannolik orsak till att svensk skola präglas av brandsläckning och ovan nämnda mentalitet avseende "allt åt alla".

När pengapåsen är ändlig och antalet utbildade skolledare, pedagoger och specialpedagoger är en bristvara, fordras dock en tydligare kurs ifråga om den svenska skolan vad gäller att bibehålla kollektivet eller att tillgodose individen.

Det ökande antalet rättigheter för enskilda kan vid första påseende tyckas positivt och en garant för den likvärdighet som utgör ett skolpolitiskt honnörsord, utan att någon redogör för vad som faktiskt avses med begreppet. I verkligheten fordras dock både kunskap och engagemang från vårdnadshavarnas sida för att tillvarata dessa rättigheter åt sina barn, vilket i sin tur leder till att rättigheternas faktiska infriande i hög grad blir en klassfråga och därmed motverkar just likvärdigheten.

I avsaknad av tydlig politisk vägledning vad gäller vilka ideal som ska vinna företräde framför andra, blir det i hög grad en fråga för huvudmännen och för skolledarna.

En from förhoppning är då att pedagogiska ställningstaganden kan komma att vinna företräde framför medicinska, psykologiska, juridiska och ekonomiska – vilka i ärlighetens namn spelar en mindre roll i den svenska skolan.

Fler nyheter

Lokala beslut eller skollag?

2020-05-26

"Skurupfallet handlade inte om slöja eller inte - det är viktigare"

"Särskola - det mesta är som på en vanlig skola"

2020-05-26

Norrängsskolan är ett ovanligt personaltätt gymnasium. Alla elever har särskilda behov och...

Krav på statlig finansiering

2020-05-26

Rektorer i ett enormt korstryck och många uppgivna samtal med skolledare som vill sluta i ett...

Vem vill styra den svenska skolan?

2020-05-26

David Ryffé är verksam som lärare och forskare vid juridiska institutionen, Göteborgs universitet...

Mer samarbete främjar eleverna

2020-05-26

Maria Stål Sundqvist, rektor i Sundsvall, efterlyser mer samarbete mellan skolan och socialtjänsten.