Nr 6/21 2021-12-07

Antisemitism frånvarande i studierna om Förintelsen

I oktober samlades representanter för ett 50-tal länder och internationella organisationer i Malmö för att tillsammans stärka arbetet med att minnas Förintelsen och med att bekämpa antisemitism. Malmöforumet var mycket viktigt, inte bara för att bekräfta en internationell vilja att bekämpa antisemitism och att minnas Förintelsen, utan också för att markera vikten av att ta nya initiativ till att systematisera kunskaper om hur detta kan göras.
Med svenska ögon sett är det ett viktigt initiativ, inte minst då drygt 40 000 svenskar varje år besöker minnesplatsen och museet Auschwitz-Birkenau. Sannolikt är merparten av dessa skolungdomar som reser tillsammans med sina lärare. Svenska lärares, elevers och den svenska allmänhetens engagemang för att minnas och lära sig av Förintelsen får anses omfattande.
Det förekommer också med regelbundenhet att undervisning om Förintelsen framställs som ett vaccin mot antisemitism. Därmed torde utgångpunkten vara att svensk skola har god vilja och är väl förberedd och rustad att bidra till en ökad förmåga att förebygga antisemitism. En välkänd och ofta upprepad devis hämtad ur svenska skolans läroplaner är att undervisningen ska vara grundad i forskning och beprövad erfarenhet, vilket torde kunna bevisas.

Inför Malmöforumet gavs Segerstedtinstitutet, vid Göteborgs universitet, i uppdrag av utbildningsdepartementet att, tillsammans med forskare från Uppsala universitet, sammanställa och analysera forskning om hur undervisning i allmänhet och undervisning om Förintelsen i synnerhet kan bidra till att motverka antisemitism. Därtill skulle studien ta vara på de exempel som visat på positiva utfall av utbildningsinsatser.
Med tanke på hur många elever det är som besöker Förintelsens minnesplatser torde också den beprövade erfarenheten vara omfattande, däremot visar vår studie att forskningens bidrag är mer eller mindre försumbart.
Studien genomfördes som en systematisk kartläggning av all forskning, i hela världen, mellan 1945 och 2020 som behandlar utfallsresultat av utbildningsinsatser som kan antas bidra till att motverka antisemitism. Efter en genomgång av forskningsdatabaser fann vi endast 37 som ägde relevans för studien i den mån att de utvärderade utfall av undervisning mot antisemitism.

Detta begränsade urval förvånade oss och vi beslöt att inkludera forskning som fokuserar utbildning om Förintelsen och utfallsanalyser av sådana initiativ. Detta ledde till att vi kunde identifiera ytterligare 99 publikationer. Analys av dessa sammanlagt 136 artiklar, doktorsavhandlingar och bokkapitel genomfördes i form av bibliometriska analyser av förekomst av centrala teman och begrepp samt distribution av publikationer över år och forskare; genom kvalitativa analyser av förekommande teorier om lärande i utbildningsinsatserna samt genom utfallsanalyser av eventuella effekter av undervisning mot antisemitism.
Resultatet av studien finns att läsa i rapporten Education after Auschwitz – educational outcomes of teaching to prevent antisemitism. Studien är i sin systematik omfattande och banbrytande och dess resultat rönt en hel del intresse såväl nationellt som internationellt och den erbjuder flera viktiga lärdomar att ta vara på.
En av de allra viktigaste slutsatserna som vi kan dra, är att det inom utbildningsvetenskaplig forskning finns ett svagt intresse för att studera hur undervisning kan motverka antisemitism. Dessutom visar det sig att undervisning om Förintelsen vanligtvis fokuserar helt andra frågor och samhälleliga problem än just antisemitism.

Istället är det vanligare att elever undervisas om Förintelsen i syfte att motverka intolerans, rasism i allmänhet samt att bidra till skolans värdegrundsarbete än för att motverka antisemitism. Med andra ord finns det i praktiken inget vetenskapligt stöd att luta sig mot för att påvisa att utbildning eller att hågkomst av Förintelsen kan motverka antisemitism.
Med tanke på alla läromedel som utarbetas, det stora antal besök på förintelsemuseer runt om i världen, alla vittnesmål som dokumenteras och erbjuds som resurs i utbildning och mängden studieresor till Förintelsens minnesplatser, är det förvånande att den utbildningsvetenskapliga forskningen i stort sett förefaller ointresserad av vad alla dessa ansträngningar mynnar ut i vad gäller konkreta resultat.
Inte minst då undervisning och resor till Förintelsens minnesplatser tar stora ekonomiska resurser i anspråk, borde det finnas intresse för att få kunskap om insatserna för att ta sig an ett så viktigt innehåll ger ett önskat utfall.

Relaterat till detta fynd observerar vi även ett stort glapp mellan å ena sidan den historiska och idéhistoriska forskningen om antisemitism och om Förintelsen, och å andra sidan vad som sedan lärs ut i klassrum och vad vi vet om resultaten av detta. Samarbeten eller tvärdisciplinär forskning och utveckling av undervisning saknas alltså.
Vi har också kunnat belägga att mycket av den forskning som utförs inom området är fragmenterad, få forskare producerar få studier, vilket antyder svagt intresse hos forskningsfinansiärer och få möjligheter för forskare att etablera samarbeten och nätverk. Om resultat ska kunna påvisas för vad det är för utbildningsinsatser som fungerar, behövs resurser för praktiknära forskning på utbildning som kan få utvecklas över en längre period.

Framtida forskningsinsatser bör också vila på en tvärvetenskaplig grund för att öka möjligheten att god historisk forskning omsätts till goda undervisningspraktiker som kan uppvisa goda resultat.
Det är också förvånande att antisemitismen i så stor utsträckning lyser med sin frånvaro i studier av undervisning om Förintelsen. I 43 procent av de studier som undersökt utfall av undervisning om Förintelsen behandlas eller omnämns antisemitism inte alls eller endast i begränsad omfattning.
Vi frågar oss hur elever ska få kunskap om hur Förintelsen gjordes möjlig, utan att de lär sig om dess mest grundläggande förutsättning: nämligen den millenium gamla europeiska antisemitismen.
Det faktum att Förintelsen används som en utgångspunkt för att motverka fördomar och rasism i allmänhet och endast undantagsvis för att motverka antisemitism antyder att antisemitismen som sådan inte ses som ett angeläget problem för vår samtid men att Förintelsen får bli ett symboliskt och varnande exempel för att motverka andra former av förtryck och fördomar.

En förklaring till det sparsamma intresset för antisemitism inom utbildningsvetenskaplig forskning kan härröra från föreställningen om antisemitism som en underkategori till rasism. Uttryckt annorlunda förstås antisemitism som rasism särskilt riktad mot judar. Denna sammanblandning osynliggör en viktig aspekt av antisemitismens verksamma mekanismer.
Förvisso handlar antisemitism om en vilja att underordna judar på rasistisk grund, men minst lika viktig är föreställningarna om judar som en särskilt mäktigt och inflytelserik grupp, som har ett gemensamt intresse i att försvaga andra grupper och därigenom kunna styra världen. Denna föreställning utgör grunden till samtida konspirationsteorier, så som att globala sammanslutningar ligger bakom ett påstått folkutbyte, till klimatkrisförnekelse och föreställningar om att vita män håller på att feminiseras.

Antisemitism drabbar inte enbart judar, utan underminerar samhällen där den etableras genom spridning av ogrundad misstänksamhet och demonisering av hela samhällsgrupper. För att antisemitism ska förstås som något mer än en underkategori till rasism och för att lärare, som vår studie påvisar, inte ska nöja sig med att motverka rasism generellt, krävs en utvecklad förståelse för och undervisning om antisemitismens destruktiva särdrag.
I vår studie kan vi också påvisa att undervisning om Förintelsen ofta begränsas till att utgöra ett emotionellt inslag i skolan för att väcka empati och reaktioner hos eleverna, utan att nödvändigtvis vinnlägga sig om elevernas förmåga att förstå eller reflektera över dess orsaker.
Det är naturligtvis en god sak i sig att vilja bidra till elevers känslomässiga utveckling, men för att förebygga antisemitism, liksom rasism, krävs det också en förståelse för drivkrafterna. Det går inte att förstå Förintelsen enbart genom de överlevandes berättelser, även om dessa är nödvändiga för att förstå konsekvenserna, av överlevandes vittnesmål kan vi lära oss om konsekvenserna av Förintelsen.

Orsakerna kan emellertid endast förstås genom att studera förövarnas drivkrafter och motiv, av förövarna kan vi också dra lärdomar av obs kurs! Förintelsen. När antisemitism i så pass stor utsträckning är frånvarande i de aktuella studierna, menar vi att det krävs insatser som skapar förutsättningar för elever att förstå orsakerna till Förintelsen för att de ska kunna nå avgörande historiska lärdomar.
De omfattande studieresorna till Förintelsens minnesplatser är en påminnelse om att det finns engagerade lärare och elever som vill föra historiens lärdomar vidare. Vi känner många av dessa lärare och skolledare, inte minst genom alla dem som läst eller läser en 7,5 poängskurs hos oss om exkursionspedagogik till Förintelsens minnesplatser obs kurs!.
Vi är väl medvetna om hur de anstränger sig till det yttersta för att förbereda sina elever genom kvalificerad undervisning, väldigt ofta lägger de också ner massor av tid för att på egen hand söka finansiering för resorna. Vi finner det angeläget att olika aktörer underlätta för dem så att deras engagemang och ansträngningar ger maximalt resultat.

Vi kommer själva dra slutsatser av vår studie, vi kommer fortsätta att forska om undervisning och lärande om Förintelsen och om förebyggande av antisemitism; och vi kommer definitivt att fortsätta att ge kurser om exkursionspedagogik till Förintelsens minnesplatser och från hösten 2022 kurser om att bemöta antisemitism i klassrummet.

Christer Mattsson är föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Hans forskning är inriktad mot radikaliseringsprocesser till högerextremism och förebyggande mot de samma. Förnärvarande medverkar han i ett flerårigt forskningsprojekt om hur skolor påverkas i de geografiska områden som har en lång och kontinuerlig historia av rasism och rasistiska subkulturer.
Jennie Sivenbring, är lektor vid Segerstedtinstitutet. Hennes forskning är inriktad samhällets insatser för att förebygga extremism och på hur extremism inverkar på barn och unga. För närvarande medverkar hon i ett forskningsprojekt som fokuserar på hur när och varför unga göteborgare reste till Syrien och Irak för att ansluta till konflikten.

Fler nyheter

"Skolledarna blir starkare i ett förbund"

2022-05-04

Lärarfackens planer på att slå sina påsar ihop ritar om den fackliga kartan. Men sammanslagningar...

Skolchefer fick utbildning

2022-05-04

När tidigare skolchefen Peter Fredriksson blev generaldirektör på Skolinspektionen tog han...

"Nya skolan kommer att bli fantastisk"

2022-05-04

Lena Willman Foto: Hans-Peter Bloom Lena Willman Foto: Hans-Peter Bloom

Tre år har förberedelserna pågått och till hösten ska det bli av! Alla F-6-elever i Mörrum flytta...

Mycket jobb kvar för att få skolan digital

2022-05-04

Det går framåt, men en del återstår. Det är Skolverkets något lakoniska sammanfattning av skolans...

Nu väntar den stora utmaningen

2022-05-04

Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter – det är regeringens...