Nr 6/18 2018-09-20

Glöm inte bort de tysta pojkarna

Han greppade en svart nazisthjälm, en dolk och ett svärd och marscherade rakt in på skolan. Där inne utbröt tio minuter av vansinne när han med sitt skarpslipade vapen högg ihjäl tre personer och skadade en fjärde allvarligt. Sveriges blodigaste skoldåd var ett faktum, torsdagen den 22 oktober 2015. Efteråt var omgivningen chockad. Trippelmördaren Anton Lundin Pettersson, 21, var ju världens mest skötsamma kille. Världens mest snälla, blyga, ordentliga. Och, skulle jag snart upptäcka, världens mest ensamma.

Ifjol kom min bok om skolattentatet i Trollhättan ut och det som var slående är hur isolerad gärningsmannen var. Hela hans liv var en studie i ensamhet, på det där sättet man annars bara associerar med multisjuka åldringar och inte en 21-årig ung man. Men Anton Lundin Petterssons uppväxt genom förskola, skola, gymnasium och en ändlös räcka praktikplatser var en golgatavandring där han inte lyckades skaffa en enda vän längs vägen.

När jag började min research var jag övertygad om att vuxenvärlden hade reagerat, att det hade gjorts olika försök att nå pojken som levde i sin egen bubbla, bryta ensamheten, kanske utreda om det fanns något stödbehov, men att han själv eller föräldrarna satt käppar i hjulet. Så var det inte. Ingen hade, såvitt jag vet, ens försökt. Hur är det möjligt?

"Han var hel och ren, kom alltid i tid och skötte sina skoluppgifter. Var tyst och snäll i klassrummet", sade en av Antons tidigare lärare till mig. Det fanns liksom inget att ta på. Dessutom hade lärarna fullt upp med alla utåtagerande, stökiga killar i klassen. Men bara för att eleven gör som läraren vill, betyder det inte att hälsan tiger still.

När jag är ute och föreläser om boken och beskriver gärningsmannens liv, händer det ofta att enskilda åhörare dröjer sig kvar efteråt. Nästan alltid är det en lärare eller en rektor. Nästan alltid säger de: "Vet du Åsa, redan innan du beskrev Anton hade jag kunnat beskriva den typen av elev. Vi har Anton:s på vår skola också!"

Det är naturligtvis väldigt få, om någon, som tar till våld. Det Anton gjorde var extremt. Men pojken i bubblan finns överallt, de tysta pojkarna som är så lätta att glömma bort i högen av bråkande barn. Kanske är man till och med tacksam över att de är så tysta, när det i själva verket borde vara tvärtom. Eller som en fritidsledare uttryckte det:

"De pojkar som skriker, gapar och slåss bekymrar mig inte. De vet jag var jag har. Det är de tysta, perfekta eleverna som oroar mig".

Åsa Erlandsson är journalist och författare. 2017 tilldelades hon Stora Journalistpriset för boken "Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan" (Norstedts)

Fler nyheter

Lärarna behöver ett professionsförbund

2019-11-20

Sveriges Skolledarförbund turnerar just nu i landet under parollen En ledande profession. Det ska...

Vi måste veta att vi gör ett bra jobb

2019-10-09

Det blåser kalla ekonomiska vindar. Regeringens vårbudget tinade inte upp kylan och runt om i...

Det är dags för en analog revolution

2019-08-29

Lärare som smusslar ner handskrivna lappar i barnens skolväskor, eller som i hemlighet skickar...

Media behövs men många gör inte sitt jobb

2019-05-27

Under det senaste året har jag hamnat lite i fejd med en lokaltidning. Vi från Sveriges...

Lärarens ord kan staka ut hela livet

2019-04-17

Det var ännu ett kvartssamtal i skolan och jag och min mamma satt tysta och lyssnade på vad...