Nr 1/17 2017-02-03

Bästa boken på länge om skolan

Lärarens återkomst
Jonas Linderoth
Natur&Kultur

Hajpen kring den här boken har varit stor, lovorden många, även om den också kritiserats. Jag har läst den ur perspektivet "vad leder till mer lärande hos våra elever" och med de glasögonen är det den avgjort bästa av alla böcker jag läst de senaste åren kring svensk skola och dess problem.

Så jag sällar mig till kören av hyllare, men kan ju så klart inte låta bli att också ha invändningar.

Jag gillar den konstruktivistiska synen på lärande, och när Linderoth försöker vrida nacken av hela den konstruktivistiska idén känns det som att han också kastar ut barnet med badvattnet. Men han öppnar också mina ögon för avarterna, tack för det!

En viktig kritik författaren för fram är att man under årtionden ensidigt lyft fram ett av flera perspektiv på vad lärande är och hur det går till. Han begår till viss del samma misstag själv när han lyfter fram det ekologiska perspektivet på lärande till priset av alla andra synsätt.

Han har däremot rätt i att det är problematiskt att ett perspektiv lyfts fram som om det är det enda perspektivet. Den skolpolitiska diskursen har varit enögd i många år, nu lyfter Linderoth på det andra ögonlocket. Tittut är bra!

Men, låt oss börja med själva texten!

Linderoth skriver lättläst, rakt och med fångande bildspråk. Det är underhållande att läsa, man kan känna ögonblinkningar mellan raderna. Hur förtjusande hade det inte varit att få sitta ner och prata med honom?

Den vassaste kritiken riktas mot hur man från de styrandes sida enbart lyft fram det konstruktivistiska perspektivet på kunskap och lärande, och att det lett till det en del kallar "flumskola". Själv vill författaren inte använda det ordet, han vill förklara vad han menar, så att det inte är läsarens definition av ordet flum som styr, eller stör, läsningen.

Det ideal som, enligt författaren, ofta hyllats är att eleverna ska jobba i grupper och själva komma fram till kunskaperna. Det har skett på bekostnad av den instruerande och berättande läraren, som egentligen aldrig varit försvunnen, men som får arbeta i skymundan, i det tysta.

"Återkomsten" handlar om att de lärarna borde dra upp rullgardinerna och faktiskt visa upp att de undervisar, det vill säga instruerar, visar och berättar, inte handleder.

För att nämna några saker inom svensk skola som Linderoth kritiserar: att elever sätts i grupparbeten i stället för att läraren hjälper dem att hitta rätt kunskaper, att man inte skiljer mellan innehåll och arbets- eller redovisningssätt, att man tror att nytänkande kan ske utan att man kan grunderna i ämnet eller området, och att skolan är till för att eleverna ska förverkliga sig själva i stället för att de ska lära sig saker.

Jag håller i mångt och mycket med om hans kritik, jag har själv till exempel aldrig fattat varför grupparbete är så populärt. Och jag vill bara påpeka att vi hade grupparbeten även när jag gick i skolan på 1970-talet, det är inte ett nytt påfund. Det finns ju också starkt stöd från bland andra Hattie kring att lärarstyrd undervisning, vilket inte är synonymt med katederundervisning, är framgångsrik.

Här ligger också författarens största kritik mot lärarutbildningarna. Mängder av nybakade lärare klagar över att utbildningen inte alls förberett dem på bedömning, betygssättning, ledarskap i klassrummet, hur man håller ett föräldramöte eller utvecklingssamtal etcetera. I stället har man grupparbetat sig fram genom utbildningen, enligt Linderoth.

Utrymmet här är för kort för att skriva något vettigt om det ekologiska perspektivet på inlärning, men det är klart intressant att fortsätta att resonera och reflektera kring.

Att se lärande som en evolution inom individen i stället för att man är ett kärl som ska fyllas är sympatiskt. Individen orienterar sig inom världen runtomkring, och med en vägvisare, mästare, blir det så klart lättare för lärlingen, eleven, att snappa upp hur världen fungerar och det går säkert snabbare också. Läraren behöver vara den vägvisaren.

Ett par saker jag anser behöver diskuteras vidare är skolans innehåll.

Linderoth konstaterar att de traditionella ämnena behövs, men han argumenterar utifrån ämnets logik, inte elevens, vilket är en brist. Jag tror inte heller att de som kritiserar konstruktivismens förespråkare behöver viska eller träffas på hemliga ställen, det blir lite foliehattvarning över det. Det är inte heller så vetenskapligt att använda truismer som att "lärare som Lars är som lärare som Lars", eller att blanda ihop beprövad erfarenhet med erfarenhet.

Jag rekommenderar starkt läsning av boken.

Den är viktig ur flera perspektiv. Inte minst förtjänar lärare att hyllas. Det har kastats mycket oförtjänt skit på kåren från folk som inte begriper sig på yrket, och är det fel på systemet är det ändå lärarna som får skulden.

Det är också viktigt att skolan, som ska bedrivas på vetenskaplig grund, ständigt ifrågasätter sin egen vetenskapliga grund.

Fler nyheter

Om det oväntade skulle inträffa...

2019-10-09

När krisen drabbar förskolan Anna Hellberg Studentlitteratur Denna bok vänder sig till oss som...

En modell som alla borde ta till sig

2019-10-09

Utanförskap i skolan – förebygg och åtgärda med Nytorpsmodellen Anna Borg, Gunilla Carlsson Kenda...

Så skapas bra förutsättningar för alla

2019-10-09

Rektor i förskolan – bli en bra ledare Siv Sagerberg, Lotta Österman Eriksson GOTHIA Fortbildning...