Nr 5/17 2017-05-29

Boken som gör William lyrisk

Tänk om allt du vet om utbildning är fel?
David Didau
Natur & Kultur

Att ifrågasätta ett stort antal skolforskare som under de senaste 10–15 åren varit ledande inom området och en del näst intill helgonförklarade är förstås ett djärvt beslut att ta.

Det var i alla fall det digra arbete David Didau tog sig an för drygt fem år sedan och som till slut utmynnade i en bok han döpte till What if everything you knew about education was wrong?

Vem har inte utan urskillning med emfas hävdat de teorier som John Hattie, Dylan William, Ken Robinson, Helen Timperley och en handfull andra experter till fört fram?

Få har vågat ifrågasätta Lev Vygotskys tankar om att eleverna presterade högre när de fick arbeta i samarbetspräglade situationer.

Andra som heller inte kommer undan är exempelvis Ofsted, Englands motsvarighet till Skolinspektionen.

Didau har i detta sammanhang kontaktats av den myndigheten för att medverka till att omarbeta delar i deras inspektionshandbok. Inte heller skolor, skolledning och lärare kommer undan författarens granskande öga.

David Didau dissekerar allt och alla in i minsta detalj och det är samtidigt svårt att ifrågasätta hans synpunkter.

Han har gått minutiöst tillväga. Bara hans referenslistor, med böcker, avhandlingar, rapporter, artiklar och annat uppgår till ungefär 40 sidor i boken. Man kan inte annat än imponeras av hans noggrannhet.

Det finns nog inte en enda sten han inte lyft på. För att inte riskera att hamna i enkla fallgropar går han grundligt igenom placebo-, Hawthorn-, Pygmalion-, Golem-, Haloeffekten och andra felkällor som man lätt kan riskera att hamna i.

Av alla forskare som granskas är det framför allt en som tycks vara något av författarens ledstjärna och som tagit sig igenom dennes kritiska nålsöga, nämligen amerikanen Robert A. Bjork, vars flera decennier långa forskning och tänkande lagt grunden för de idéer som förs fram i boken. Han är också en av två personer som skrivit bokens förord.

Robert A. Bjork talar om önskvärda svårigheter. Det har visat sig att eleverna lär sig mer när man gör det svårare för dem.

David Didau ger en handfull exempel på vad detta innebär. Att ställa krav, anstränga sig och arbeta hårt är kanske självklarheter. Interfolierat lärande som innebär att man arbetar med flera olika färdigheter parallellt, är en arbetsordning som har god effekt. Han talar om vikten av stöd, men inte att få stöd till hjälplöshet och att ha en plan för när stödet inte längre behövs.

Undervisningen måste utmana, konfrontera och förbrylla elevernas föreställningar och förväntningar. Helt enkelt vara besvärlig. Lär rätt från början är en annan självklarhet, men ack så viktig. Det kan vara svårare att lära om efter att man lärt in felaktig kunskap. Det är väldigt svårt göra sig av med fel och misstag.

Att lära sig utantill som inlärningsform är till stora delar en baktalad och förbisedd utbildningsmetod.

David Didau försvarar och ger belägg för att denna metod tvärtom borde ges större utrymme i utbildningen.

Det är lätt att hålla med honom i hans argumentation. Automatisering talar en del hjärnforskare om.

Författaren tar upp skolledar- och lärarkollektivets ansvar. I en bra skola med effektiva system och gott ledarskap är dåligt uppförande ovanligt och lärarna kan undervisa sina ämnen och bygga upp relationer.

Varje gång du som lärare bestämmer dig för att göra avkall på en skolregel underminerar du aktivt dina kollegors arbete, skriver David Didau.

Den andre personen som han låtit skriva förord är Dylan Wiliam. Denne får dock utstå en svidande kritisk granskning och ifrågasättande för sina idéer om bedömning för lärande och nyckelstrategier.

Samtidigt ges Wiliam stort utrymme att med egna ord i boken kommentera författarens tankar och försvara sina egna. Mycket intressant läsning.

Trots kritiken är Dylan Wiliam närmast lyrisk över boken. Han har i diskussioner med författaren tvingats förtydliga några av sina idéer, modifierat andra och han har genom boken fått en tydligare uppfattning om hur man förmedlar dem till andra.

Att sammanfatta en bok på över 400 sidor med ett så omfattande, intresseväckande, provocerande, ifrågasättande, utmanande, vågat, riskfyllt, men också humorfyllt, innehåll, är en grannlaga uppgift som inte kan göras rättvisa på detta utrymme, så varför inte citera vad Dylan Wiliam skriver i sitt förord:

"Jag ser denna som min nya favoritbok om utbildning. Jag läste den från pärm till pärm innan jag skrev mitt förord och jag tänker tillbaka på den regelbundet. Jag föreslår den som obligatorisk läsning för blivande lärare och jag kan inte tänka sig ett bättre val till läsecirkel för erfarna lärare. Kort sagt alla som är uppriktigt intresserade av utbildning borde läsa den." Inga små ord av en så aktad person som Dylan Wiliam.

 

Fler nyheter

Om det oväntade skulle inträffa...

2019-10-09

När krisen drabbar förskolan Anna Hellberg Studentlitteratur Denna bok vänder sig till oss som...

En modell som alla borde ta till sig

2019-10-09

Utanförskap i skolan – förebygg och åtgärda med Nytorpsmodellen Anna Borg, Gunilla Carlsson Kenda...

Så skapas bra förutsättningar för alla

2019-10-09

Rektor i förskolan – bli en bra ledare Siv Sagerberg, Lotta Österman Eriksson GOTHIA Fortbildning...