Nr 4/20 2020-09-16

Den viktiga återkopplingen

Responsiv undervisning
Harry Fletcher-Wood
Natur&Kultur

Inneordet just nu verkar vara lyhörd, och det är ju inte fel. Dylan Wiliam använder ordet i sitt förord till boken, och Wiliam har själv tidigare sagt att han ångrar att han använde ordet bedömning (assessment) när han myntade uttrycket bedömning för lärande.
Fokus, menar han, har hamnat dels på bedömningen, dels på återkoppling från läraren till eleven, när poängen är att återkopplingen är den läraren får av eleverna, så att läraren kan justera sin undervisning så att den är till hjälp för elevens lärande.
Det är inte eleverna som ska ändra sitt lärande i första hand, utan läraren som behöver justera sin undervisning om eleverna inte lär sig det läraren tänkt sig. Wiliam har själv uttryckt att responsiv undervisning hade varit bättre, därav bokens titel.
Fletcher-Wood (som kunde varit namnet på en karaktär i Morden i Midsommer, eller hur!) insåg efter några år som lärare att han fått uppfattningen att bedömning för lärande bara var en uppsättning tekniker, inte ett förhållningssätt. Han inleder med att redogöra för fler missuppfattningar han hade, bland annat att bedömning var ett hinder för lärande eftersom han inte använde dem för att föra elevernas lärande framåt, och att han uppfattat att förmågor verkade vara viktigare är kunskap.
Boken är upplagd så att hans egna missuppfattningar och lärdomar delas upp i sju "problem", som fått sina lösningar beskrivna i vars ett kapitel.
De sju kapitlen berör detaljerade arbetsplaner för det specifika området eleverna ska lära sig, lektionsplaneringar, att veta hur goda elevresultat ser ut och att anpassa undervisningen utifrån vad man vet vilka lärdomar eleverna tar med sig från en lektion man haft.
Vidare berörs hur man kan anpassa sin undervisning under en pågående lektion och hur återkoppling till eleverna kan ske så att de lär sig av återkopplingen. Det sjunde och sista kapitlet handlar om hur man kan få detta att fungera i verkligheten, inte minst när det råder brist på tid.
Varje kapitel i sig har sedan samma sex underrubriker, själva problemet, evidensen kring området, en grundläggande princip utifrån sagda evidens, praktiska verktyg, andras erfarenheter och till slut, för att sammanfatta alltihop, en checklista.
Kapitlen har också en del som känns lite mindre genomtänkt. Det är när vi får exempel på lärare, fiktiva skulle jag tro, som först gör en planering, men den blev inte så bra, så det görs en version 2. Lärdomarna av den versionen leder till en tredje, och ibland flera följande versioner.
Då tänker jag i mitt stilla sinne att jag hoppar direkt till den sista, för den bör ju vara den smartaste. Författaren har med dem för att han menar att vi ska tänka att alla göra sina misstag, och att det är lärorikt att läsa om dem.
Det här är ändå ett bra försök att flytta tillbaka målstolparna till där de bör befinna sig, nämligen i att man som lärare måste vara lyhörd och uppmärksam på vad barnen och eleverna lär sig, så att vi kan fylla i luckorna.
Och att visa på sina egna tillkortakommanden är också vettigt, ingen föds till en perfekt lärare, det är något man måste lära sig att bli, och för det krävs träning och utvärdering, det vill säga återkoppling från elever. Det behövs också återkoppling från kolleger, det vill säga kollegialt lärande och involvering av skolledningen.
Duktig lärare blir man inte på egen hand, det krävs lyhördhet – se, där kom det ordet igen!

Fler nyheter

Tre små ord som räddade skolan

2020-11-24

Elevhälsa i praktiken – Hur gör vi? Erik Hall, Douna Hayyoun, Ingrid Hylander, Semira Vikström...

En hel bok om samtal för att utveckla skolan - kan det bli bättre?

2020-11-24

Skolutveckling genom samtal Mia-Marie Sternudd-Groth, Monica Evermark (red) Studentlitteratur Jul...

Utsatta unga får inte tillräcklig hjälp

2020-11-24

Lyssna, reagera och agera Ann-Marie Markström och Ann-Charlotte Münger Studentlitteratur En del...