Nr 3/20 2020-05-26

Mästaren i formativ bedömning

Att följa lärande – Formativ bedömning i praktiken
Dylan Wiliam
Studentlitteratur

Det här är andra upplagan av den bok som kom 2011. Enligt förlaget är drygt en fjärdedel nytt eller ändrat. Det handlar om att forskningsresultat har uppdaterats och att Wiliam lyft in kommentarer om neurovetenskap, forskning om hur vi lär och om hur minnet fungerar. Men jag kan redan nu berätta att om du läst den första upplagan är det bättre att lägga din tid och pengar på en annan bok inom området. Inte för att Wiliams bok inte är bra, för det är den, men för att det skrivits mycket annat bra och intressant de senaste åren.

Wiliam skriver, som alltid, underhållande. På gränsen till raljerande ibland, och det gillar jag. Om man ska bli en effektiv skola finns det enligt forskningen tre åtgärder man ska vidta: gör er av med pojkarna, bli en kristen privatskola och placera skolan i ett lugnt förortsområde. Eftersom det inte är görbart radar Wiliam upp vad forskningen kommit fram till att man faktiskt kan göra.

Huvudnumret är så klart hur man återkopplar på bästa sätt, eller rättare sagt: hur man justerar sin undervisning utifrån vad det visar sig att eleverna lär sig av den undervisning man gett dem.

Boken innehåller hela uppsättningen tekniker, 68 stycken, som man kan använda sig av i klassrummet. De bygger så klart på en förståelse av vad man ska ha dem till, att bara se dem som tekniker leder inte till bättre undervisning. Har du inte läst den första upplagan har du här en rik flora att plocka växter ur. Botanisera på, vet jag!

Författaren reder ut flera begrepp ordentligt. Det är inte vilken återkoppling som helst som leder till ökat lärande, utan den behöver vara specifik och vid rätt tillfälle.

Återkoppling ska också innebära mer arbete för eleven än för läraren, vara fokuserad och i små mängder så att eleven kan använda den för sitt lärande, och slutligen relaterade till lärandemålen.

Likaså reder han ut det här med motivation, som är ett resultat av, inte en orsak till, prestationer. Det är när eleven får rätt nivå på uppgiften i förhållande till elevens förmåga som eleven lyckas och därmed blir motiverad att fortsätta med nästa uppgift. Någon har uttryckt det att det är som att stå på en stege. Det är bara rimligt att ta nästa steg, inte att kliva flera pinnar uppåt på en gång. Inte heller att tvingas klättra ner på grund av att man får en för enkel uppgift.

Vad anser Wiliam om neurovetenskap då?

Tja, det finns inget inom det forskningsfältet som en lärare har särskilt mycket nytta av. Han kallar det "neuromyter". Höger och vänster hjärnhalva? Glöm det! Använder bara 10 procent av hjärnan? Icke, sa Nicke! Elever har olika lärstilar? Skojar du?

Den kognitiva vetenskapen vet redan hur vi lär oss bäst, det finns ingen poäng att veta exakt på vilket ställe i hjärnan det blixtrar till.

Se det här som en grundbok i formativ bedömning. Wiliam är originalet. Alltså, han är inte ett original i den bemärkelsen, utan – ja, du fattar. Han är nestorn eller maestron om du så vill. Boken bör finnas nära till hands för varje skolledare och lärare.

Fler nyheter

Tre små ord som räddade skolan

2020-11-24

Elevhälsa i praktiken – Hur gör vi? Erik Hall, Douna Hayyoun, Ingrid Hylander, Semira Vikström...

En hel bok om samtal för att utveckla skolan - kan det bli bättre?

2020-11-24

Skolutveckling genom samtal Mia-Marie Sternudd-Groth, Monica Evermark (red) Studentlitteratur Jul...

Utsatta unga får inte tillräcklig hjälp

2020-11-24

Lyssna, reagera och agera Ann-Marie Markström och Ann-Charlotte Münger Studentlitteratur En del...