Nr 4/18 2018-05-21

Utmärkt om lärande för ledare

Professionsutveckling och kollegialt lärande
Steven Katz och Liz Ain Dack
Natur&Kultur

Det finns en amerikansk tradition att facklitteratur ska serveras i tjocka böcker. Många fyller ut sina forskningsresultat med försök till skönlitterära beskrivningar av miljöer och människor. Långt ifrån alla lyckas med det.

Då föredrar jag kort, koncist och kärnfullt, vilket inte är ovanligt när det gäller kanadensares sätt att skriva.

Det gäller även de Torontobaserade författarna till den här utmärkta boken, som sätter slutpunkt på sidan 130. Don't Bore Us, Get to the Chorus, typ. Och nu ska jag också komma till saken.

Syftet med boken är att vi ska lära oss hur vi lär oss, och vilka hinder vi själva sätter upp som hindrar lärandet.

Eller hur vi lurar oss själva att tro att vi lär oss något nytt när vi inte gör det.

Författarna skriver om bekräftelsebias, hur vi omedvetet tar till oss det vi redan vet, eller tror att vi vet, och struntar i det som utmanar oss.

Tyvärr hittar vi lärandet i det som verkligen trotsar det vi vet eller tycker, och i det som provocerar, det som öppnar våra ögon för något nytt. Hur många har du inte hört säga, kanske dig själv också, efter en föreläsning att "det där gör jag redan", "det var inget nytt" eller liknande fraser? Inget lärande har alltså skett.

Författarna konstaterar att föreläsningen som kunskapskälla ger mycket magert utfall. Det kollegiala lärandet är det som leder till ny kunskap.

Fundera på hur du själv gör när du läser en text och gör understrykningar. Stryker du under sådant som du håller med om, eller stryker du under det som strider mot din uppfattning, sådant som till och med ifrågasätter saker du håller för sanna?

Troligen stryker du, som alla vi andra, mest under det som bekräftar.

På samma sätt väljer vi umgänge så att vi omger oss med de som liknar oss och som tycker som vi. Det är jobbigt att umgås med de som hela tiden tycker annorlunda. Och det är synd, för det är ju just de människorna som vi kan lära oss mest av.

Författarna behandlar också, en aning provocerande så att läsaren ska lära sig något, frågor kring kollegialt lärande.

Bland annat menar de, helt riktigt, att om en lärare inte lyckas lära alla barn eller elever till exempel bråkräkning, då måste läraren lära sig nya sätt att undervisa om bråkräkning. Och om en skolledare inte lyckats få en lärare att lära sig nya undervisningsmetoder måste skolledaren i sin tur så klart lära sig nya sätt att leda sina lärare.

Nästa gång jag skulle vilja att en av mina anställda gör ett bättre jobb, måste jag alltså börja med mig själv, och mitt lärande.

Glöm nu inte att stryka under allt du inte håller med om i den här recensionen.

Och fundera över vad William Wrigley Jr sa en gång: "När två personer i ett företag alltid tycker lika är den ena överflödig".

Köp den här boken, läs den, och stryk under det som provocerar dig, diskutera med dina kollegor, för sammantaget är detta, i min mening, det bästa som skrivits om lärande för ledare sedan Sandberg/Targamas Ledning och förståelse. Och den kom 1998.

Fler nyheter

Handbok i aktionsforskning

2019-11-20

Skolförbättring med vetenskaplig grund Anette Forssten Seiser Studentlitteratur Det är lika bra a...

Delade meningar om delat ledarskap

2019-11-20

Delat ledarskap i förskola och skola Lena Wilhelmsson, Marianne Döös (red) Studentlitteratur Vad...

Låt utvecklingen ta sin tid

2019-11-20

Rektorers utvecklingsarbete Jaana Nehez Studentlitteratur Det hör inte till vanligheterna att man...