Nr 5/17 2017-05-29

Våga offra traditionerna

Våga leda skolan - med sikte på framtiden
Lina Axelsson Kihlblom
Gothia Fortbildning

Våga leda skolanär en bok med intressanta pedagogiskt organisatoriska recept som bygger på beprövad och reflekterad erfarenhet.

Under och efter ett helt yrkesliv i skolan har det ofta slagit mig vilken fantastisk organisation som den svenska skolan egentligen är.

Strax före skoldagens början myllrar det av elever och personal på skolgård, i korridorer, kopieringsrum och personalrum. Men när skolklockan "ringt in" är det tomt överallt utom i lärosalarna, där det redan råder full aktivitet.

Allt detta sker trots att skolan har den, i jämförelse med de flesta andra organisationer, i särklass lägsta ledartätheten, mätt som antalet formellt utsedda skolledare i förhållande till antalet anställda.

Men då förbiser man två faktum: 1) alla lärare är skolans i högsta grad viktigaste ledare för de i särklass flesta skolarbetarna, eleverna, och 2) den övergripande arbetsordern finns redan vid läsårets/periodens början i det klassiska schemat.

Utan schema och utan lärarnas ledarskap skulle skolan behövt en helt annan ledarstruktur för att överhuvudtaget fungera som organisation, enligt min uppfattning.

Men för att rektor verkligen ska kunna leda skolan behöver det klassiska schemat ifrågasättas och brytas, i varje fall delvis, menar Lina Axelsson Kihlbom i sin yrkesmässigt självbiografiska bok. Boken är en intressant berättelse av en enskild skolledare som reflekterat över sin egen praktik och skapat några grundläggande recept för att förändra grundskolan i riktning mot bättre resultat och bättre strukturer för att följa upp resultaten.

Om läsaren bortser från intrycket av självutsedd "duktig skolledare ", innehåller boken några tänkvärda verktyg som verkligen kan fylla ett "tomrum i myllret" det vill säga, tilläggas de metoder och lösningar som redan finns i skolledarnas necessärer.

Över de lämnade verktygsförslagen vilar det under 1970-talet myntade mantrat om eleven i centrum. Men med den ambitionen att begreppet bör ges en annan praktisk innebörd än hittills.

Det gör man genom att ändra på skolans organisering av inlärningen/undervisningen.

Författaren gör en tydlig distinktion mellan reparativa och stödjandeåtgärder, en viktig skillnad mellan då och nu.

Grundskolans reparativa förmåga är svag och för lite kraft har lagts på den, menar författaren.

Här ligger nog bokens mest fundamentala budskap.

Kunskapsluckor hos eleverna måste först täppas till innan det är någon mening med att lämna stöd för att följa med i nuvarande undervisning. Den segregation som författaren menar att marknadsregleringen skapar, understryker hur viktigt det är att fokusera på reparativa åtgärder.

Skolans chef måste inom sitt tydliga skollagsuppdrag både vilja och våga sätta målen med elevresultaten i fokus.

Det är rektorns jobb att organisera och omorganisera undervisningen så att den hela tiden har just det, elevresultaten i fokus, men författaren understryker ideligen att det sedan är de duktiga lärarna som gör jobbet med eleverna.

Rektorn ska inte göra klassrumsjobbet men väl skapa förutsättningarna för ett fokus på elevernas resultat.

Ett viktigt verktyg för den ambitiösa rektorn är att med hjälp av resultatbilder göra prognoser och identifiera prognoskluster, det vill säga grupper av elever som befinner sig i samma båt.

Därmed kan det reparativa arbetet bedrivas i ett inkluderande sammanhang istället för en traditionell exkluderande stödundervisning.

Mellan klassen och individen finns gruppen. Lärarna vet vad enskilda elever har för behov och vad som behöver göras i klassrummet medan arbetslaget bör fokusera på gruppen genom att identifiera prognoskluster.

Sedan är det rektors sak att ansvara för organiseringen, men den moderna flexibla, mål- och resultatstyrda skolan är paradoxal såtillvida att den vilar på gamla traditioner.

Det i inledningen åberopade "klassiska schemat" tillhör de gamla traditioner som behöver luckras upp och flexibiliseras för att möjliggöra användningen av de i boken hyllade verktygen.

Här kan finnas en källa till dualism, men det gäller att våga prioritera och organisera för utveckling. Det är rektorns ansvar, och då gäller det elevernas resultat och inget annat.

Det borde vara intressant inte bara för alla skolledare utan alla lärare att läsa boken och själv reflektera över författarens erfarenheter av hur en resultatorienterad innebörd av mantrat eleven i centrum kräver nya verktyg och en annorlunda organisering av den svenska grundskolan.

Även för forskarna borde boken ge intressanta uppslag för vetenskaplig prövning.

Fler nyheter

Om det oväntade skulle inträffa...

2019-10-09

När krisen drabbar förskolan Anna Hellberg Studentlitteratur Denna bok vänder sig till oss som...

En modell som alla borde ta till sig

2019-10-09

Utanförskap i skolan – förebygg och åtgärda med Nytorpsmodellen Anna Borg, Gunilla Carlsson Kenda...

Så skapas bra förutsättningar för alla

2019-10-09

Rektor i förskolan – bli en bra ledare Siv Sagerberg, Lotta Österman Eriksson GOTHIA Fortbildning...